När jag fick samtalet att vår familj blivit vald kunde jag inte tro mina öron, tårarna fyllde mina ögon och tankarna svävade på holmen.

Innan vi åkte ut för första gången var vi i kontakt med Niclas (fastighetsskötaren) som berättade för oss vad som fanns på holmen och hur vi skulle gå till väga. Han var anträffbar när som helst och hjälpte vid behov :)

Vi åkte ut för fösta gången med mina barn Rasmus 20 år, Adelina 12 år och hennes kompis, Adriana 4 år och vår hund Pablo.

Vi landkrabbor hittade på vårt eget språk, som att vi åkte ut på banan (farleden), vi hade som ett landmärke Pingvinholmen :) Barnen såg flamingon och valar, du kan bara tänka dig så vi har skrattat :)

Jag spenderade all tid som bara gick på holmen, hela juli månad och varje veckoslut ända till den sista dagen, jag bestämde mig för att all tid vi kan, så spenderar vi på holmen.

Vi hade bra tur med vädret och firade en "greksik kväll" med grekisk musik, hav, brännande sol och god mat - jag bara älskar mina ungdomar :)

Jag hade vänner på besök nästan varje veckoslut, och såhär efter åt tänkt, så var alla utom en kompis personer som jobbar inom småbarnspedagogik och lärande.

Rasmus tog över den gula villan tillsammans med hans flickvän, och de hade även besök av vänner. Dock spenderade vi alla dagar tillsammans och ungdomarna badade bastu nere hos mig :) Absolut den bästa bastun jag badat i.

Vi lagade mat och spelade spel långt in i natten; sådan samvaro som tyvärr aldrig blir av i stan.

Vi kunde erbjuda sådana erfarenheter och minnen till våra vänner som de annars inte hade aldrig haft möjliget till.

Barnen lekte vattenkrig och slängde varandra i havet :)

Adriana hittade "dinosaurusben" :)

Vi hämtade med oss två sup-bräden som var i aktiv användning hela den tid vi vistades på holmen.

Kvällarna då himlen och vattnet blev ett, var magiska.

Älskade denna utsikt varje morgon :)

Min son Eliot blev super taggad av att fiska :)

Vackra solnedgångar fick vi njuta av.

Vattnet var klart och vi hade besök av flera vackra vänner.

När sommaren gled mot sitt slut kunde det se ut såhär på morgonen.

Jag och min familj vill tacka SFV för denna otroliga möjlighet och alla minnen. Vi älskade holmen och stugorna som de skulle ha varit våra egna. TACK !

-Familjen Hyytiäinen-Xhafa

Tack för en fantastisk vistelse på Beijarholmen!

Vi fick njuta av två underbara månader på Beijarholmen, trots att vädret bjöd på variation med både sol, regn och en hel del blåst. Utsikten från strandklipporna var helt magisk och kommer att stanna kvar i minnet för livet.

Börje levererade som vanligt sina bästa abborrar till holmen, vilket förgyllde många middagar. Vi fick också njuta av båtfärder över blankt vatten, kanotfärder i stilla vikar och ett roligt plättkalas på klipporna i kvällssolen.

Barnbarnen Eva (4 år) och Anna (2 år) fyllde dagarna med skratt, lek och nyfikenhet – underbart att få uppleva Beijarholmen också genom deras ögon. Flera kvällar avslutades med sköna bastubad, och dopp i det friska vattnet, också de sommarens höjdpunkter för både stora och små.

Ett särskilt tack till Niclas, som alltid fanns där med ett leende och en hjälpande hand, ovärderlig på alla sätt.

Och som grädde på moset: på Beijarholmen, med havsbrisen i ryggen och tystnaden som sällskap, skrev jag färdigt den nya läseboken ”Lässtaden för årskurs 1” för förlaget Schildts & Söderströms. En kreativ plats alltså i ordets alla bemärkelser.

På Beijarholmen, bland glittrande hav och solvarma klippor, fick vi verkligen landa och ladda. Naturens närhet var en ständig källa till ro och inspiration. På Beijarholmen hade vi det gott tillsammans med familjen och goda vänner. Vistelserna bjöd på skratt, samtal och fina stunder i naturen.

 

Vi får inte heller glömma snoken Ove, som höll vakt i stenhålan vid strandklipporna och blev något av en oväntad men charmig granne.

I skrivande stund är det mörkt och kallt och en sådan dag längtar vi extra mycket tillbaka till Beijarholmen. Ett stort, stort tack till SFV för att vi fick uppleva denna underbara plats!

Pia Vataja med familj

Jag går igenom sommarens bildgalleri på min telefon och kan inte låta bli att flina åt mig själv. Hur blev det så här mycket på bara några veckor? Hur många foton av öns klippor skulle behövas för att verkligen minnas dem? Hur hade jag tänkt med de oändligt långa naturväktarvideona? Vilken version av framtida Lisa skulle uppskatta den knappt igenkännliga gråhägern i sommarnatten eller den klumpiga humlans patrullerande på strandklippan? Ö-Lisa verkar ha varit fast besluten; inget ska glömmas. 

Och trots att bildmängden och motiven kan kännas lite fåniga nu i höstmörkret, så berättar de kanske något om vad Beijarholmen gjorde med oss som fick spendera tid där. Vi var där, verkligen där. För en gångs skull. Och allt blev så betydelsefullt och speciellt, även humlan och hägern och gässen och dasset. Vi fick stanna upp och bara ta in, och det var helt underbart.

Det var ett förväntansfullt gäng som satte sig i båten från Möviken. Att köra den större båten var för oss den pirrigaste delen av vistelsen, och det var skönt att vår värd Niclas kom emot och körde ut oss den första gången. Sedan fick vi öva i lugn och ro i viken (sorry grannar för allt oväsen!:))

 

Snart efter ankomst hittade barnen sina favoritsysslor; fiska och paddla eller ro. Det kändes lyxigt att ha tillgång till både roddbåt och kanoter och den skyddade viken var perfekt för barnen att öva i.

 

Om man frågar det här barnet så var fisket det roligaste på ön, han kunde hålla på med det i timmar. Fångsten blev rätt blygsam, men entusiasmen höll i ända till slut.

 

Mamman fick också delta i fisket, men främst genom att reda ut trassel. Som tur blev också det ganska meditativt efter en stund.

 

Denna humla i många, långa filmsnuttar. Oklart hur jag tänkte där.

 

Ett barn hade kommit på att ta med sig sin täljkniv, och bra så. Det blev en och annan barkbåt och många mer abstrakta konstverk.

 

Alla tiders lyx med svampskog på bakgården!

 

 

Vår vistelse på Beijarholmen möjliggjorde också för oss att ta emot långvägabesök, vilket vi i vanliga fall bor för trångt för. Det fanns en liten oro i förväg; skulle det kännas trångt och styvt med mycket människor i stugan eller skulle det finnas tillräckligt med plats för alla att hitta lugnet? Skulle vi “slösa bort” dyrbar egentid på att vara värdar?

Min oro visade sig vara obefogad. Stället var perfekt för besök, så stort och luftigt och så mycket att göra, att alla kunde sprida ut sig och sammanstråla enligt egna behov av sällskap. Det skulle kanske till och med ha känts fel att inte dela med sig, när det fanns så mycket plats. Och visst ger det ju också en själv glädje att få bjuda på något så fint åt andra. Den tyska väninnan var såld från första stund och kunde inte sluta sucka över hur tyst det var. Att det finns såna ställen. Att man får ha det så. 

Den spanska familjen kom på sitt första finlandsbesök och det kändes oerhört fint att få bjuda dem på en övistelse. De fick uppleva många första gånger; bada bastu, baka kanelbullar, plocka kantareller och blåbär, köra båt, meta. Vi var stolta värdar och genom våra upprymda gäster kändes programnumren också för oss ännu mer speciella.

 

Bullabak över språkgränserna.

 

Det kvarlämnade pusslet blev en otippad succé. Som bäst var sju huvuden böjda över bordet i djup koncentration.

 

 

Börje från andra sidan viken (inte på bild) kom med en fiskhälsning. Mycket omtänksamt och jättegott!

 

Blåbärspankisar på tyskt vis.

 

Även under regniga dagar var det mysigt att simma. Bara den mesiga mamman höll sig torr.

 

Nu drömmer vi oss tillbaka till de här sommarkvällarna, så obeskrivligt vackra att man bara måste ta en sista tur före solnedgång.

 

 

Ön erbjöd så mycket att göra, att inte ens skärmtid var aktuellt eller efterfrågat. Ingen var uttråkad en enda stund, inte ens när regnet öste ner. Jag visste att det skulle bli trevligt, men att det blev så positivt för oss alla var över alla förväntningar.

Jag är tacksam över att vi fick uppleva de här stunderna på Beijarholmen, och vi kommer alla att bära dem med oss. 

Ett varmt och ödmjukt tack till SFV för upplevelsen. Tack också till den trevliga fastighetsskötaren Niclas för all hjälp!

 

 

En sjöman älskar havets våg
och lärare med
När stormen piskar bastuns dörr
och lärare med

Farväl, farväl, förtjusande ö
Kanske vi ses igen 

Naturen inspirerar oss 
men inte den trut
Strandskatans unge fick sitt slut
hör havsörnens tjut 

Farväl, farväl, förtjusande ö
Kanske vi ses igen 

En strandäng står på klippan najs
vid vågornas brus
Gödslad utav gässens bajs
i aftonens ljus 

Farväl, farväl, förtjusande ö
kanske vi ses igen

Vid niotiden fisk man får
om havet är still
Med kokt potatis på bordet står
abborre och sill
 

Farväl, farväl, förtjusande ö
kanske vi ses igen

En ljuv semester hade vi
hör vågornas brus
Med lycka och vemod åker vi
hör vindarnas sus
 

Farväl, farväl, förtjusande ö
Kanske vi ses igen

Vi är så tacksamma och nöjda med vår vistelse här på Beijarholmen. Vi har blivit så många upplevelser rikare och det är något vi är lyckliga över. Att få somna till vågornas ljud och fåglarnas läten och vakna upp till bländande solsken och slöa dyningar på havet är verkligen något man njuter av på semestern. Dagarna här har flutit in i varandra, veckodagarna tappat sin betydelse och hjärnan har fått helt nya saker att fundera på, eller ibland inget alls att fundera på. Ibland har det också utspelat sig naturdrama i viken, revirdispyter mellan svanen och gässen, tragedin med strandskatornas unge och Snorre snoks förehavanden vid vattenbrynet. Det har varit fina fiskestunder och helt enkelt lugna dagar på de varma och soliga rundhällarna. Det kommer att kännas vemodigt men samtidigt lyckligt att lämna holmen tack vare alla fina minnen och upplevelser, men den tiden kommer senare. Just nu njuter vi och tar vara på varje sekund.

Tusen tack till SFV som gav oss ett sommarminne som vi aldrig kommer att glömma och till Niclas för att han sett till att omständigheterna var klanderfria.

Vår tid på Beijarholmen har kommit till sitt slut. Vistelsen har givit mig, min familj och våra gäster en upplevelse om skärgårdsliv vi drömt om. De tidigare stipendiaterna har beskrivit uppenbarligen omfattande om Beijarhomen och om allt upplevelsen kan medföra. Här kommer vår sammanfattning om vår tid på Beijarholmen.

Börje väntade på oss då vi anlände till Mövikens hamn. Hans bemötande var varm och välkomnande vilket svepte bort en del av nervositeten om att åka en främmande båt på främmande vatten. Han försäkrade om att vi kan vara i kontakt över de minsta lilla vi undrar över.

Börje visade oss rutten till Beijarholmen och visade oss runt på ön. Ända sedan februari, då beskedet kom att jag blivit beviljad Beijarholmsstipendiet, har vi längtat att få åka ut till holmen. Efter all väntan, avtal och bloggläsning visade det sig att holmen var en uppfyllelse om allt vi tänkt oss och lite till, särskilt för oss utan eget sommarställe eller båt.

Båda stugorna var väl utrustade. Vi bosatte oss i den gröna stugan vid bergsklipporna och lämnade den gula stugan och elbastun orörda. Vatten hämtades från brunnen och det var en del av holmens charm att det inte fanns rinnande vatten. Utedassen var fräscha och prydliga, i den mån som kan förväntas av ett utedass.   

Så småningom bildades en daglig rutin, som började med frukost på terrassen och andra koppen kaffe togs nere vid klipporna. Blicken fästes i havet och i båtarna som passerade. Det behövdes inte mer än det för att nå total ro.

Bastun eldades nära på dagligen och nästan alla av oss vågade doppa sig i havet. Alla måltider syftade vi att äta utomhus och några kvällar bar vi ner bord och stolar för att äta middag vid havet. En dag åt vi plättar med jordgubbs- och raparbersylt på klipporna och det var första och enda gången som getingarna gjorde oss sällskap.

En av våra gäster firade sin födelsedag på holmen så vi plockade blåbär för att få ihop en paj. Fästingarna gjorde bärplockningen en utmaning, eftersom de började krypa upp längs fötterna meddetsamma man steg utanför stigen, men lyckades plocka en riklig mängd trots allt.

Vi gjorde några exkursioner runt området med kanoterna. Särskilt nyfikna var vi över Hättö, på grund av öns intressanta historia, men som man fick hålla utkik över från ett avstånd. Med den lilla motorbåten gjordes ett par utflykter, bland annat till Bågaskär. Ett par gånger var vi till Barösund och på forneldarnas natt åkte vi också till Älgsjölandet, där en del firade kräftskiva i sina båtar.

För övrigt trivdes vi väldigt bra på Beijarholmen. Vi tog dagliga promenader runt holmen och utforskade naturen. Alla hittade sina favoritplatser och njöt av lugnet. Perfekt kontrast till en hektisk vardag. Det svaga nätverket var bara en fördel. I stället för att vara på våra telefoner spelade vi kort, läste böcker, badade och bara lät dagarna sväva förbi. En helg var det seglingstävlingen Barösund runt och rutten tog dem förbi Beijarholmen, så vi fick heja på alla deltagare.  

Det vistades en hel del fåglar vid holmen. Från dag ett följde vi med svanfamiljens liv. Familjen Svansson bestod av mamma Mathilde och pappa Pentti med ungarna Saga, Sören och Allu. Först höll de avstånd men snart vågade de komma helt vid stranden för att leta efter föda. Andra djur syntes inte till, förutom en mårdhund som sprang längs strandkanten första kvällen, men det var allt. Ormskinn hittades men ingen orm, som tur.

Mängden av fästingar var något otroligt. Ett par gånger hade vi hundarna med oss och de hämtade alltid fästingar med sig från sina rundtur. Annars var holmen ett drömställe också för hundarna, som fick springa lösa och bada i havet. Konstigt nog klarade vi mänskor oss utan fästingbett och man lärde sig leva bland fästingar genom att göra kontroller regelbundet och med rätt sorts klädsel. På vårt favoritställe, vid klipporna, behövde man som tur inte oroa sig för fästingar.

Vi hade tur med vädret. Det var inte många regniga dagar, eller så råkade det regna och storma under vardagarna då vi inte var på holmen. Vi bor inte så långt ifrån, att trots semestertiden tog slut, åkte vi ut till holmen varje helg. Sommarvärmen återvände just passligt till vår sista helg på holmen och med vemod började vi förbereda oss för en sista hemfärd.

De solvarma klipporna är något jag kommer att sakna. Värmen som varade långt in på kvällen. Jag kommer att ta mig tillbaka just till dom stunderna då det känns tungt i mitten av januarimörker och hoppas på ett återseende.

Tack Svenska folkskolans vänner för denna upplevelse!

Tack Börje för all din hjälp!