Beijarholmen juli -september 2015
Efter en lång väntan hela våren och försommaren blev det sedan äntligen vår tur att få komma ut till Beijarholmen. Talesättet Den som väntar på något gott väntar ej för länge stämde precis in. Vi stortrivdes verkligen på Beijarholmen.
Nätterna hemma var mycket få fram till skolstarten i augusti. Efter skolstarten var vi där varje veckoslut ända tills vi måste ge holmen i från oss.
På Beijarholmen har vi fått uppleva många olika saker och väder som gett oss minnen för livet. Det har varit; regn, storm, blåst, solsken, åska, sjörök, fullmånen med sin glittrande gata i havet, svanfamiljens utveckling och liv, bastubad med dopp, grillning i strandköket, fiske, paddling, Sverige båtarna, högvatten och lågvatten, forneldarnasnatt med brasa på udden , för att nu nämna en del av det vi varit med om.
Nämnvärt är också att jag själv börjat köra båt denna sommar tack vare den superba Silver beaver båten.
Roddbåten och kanoten var i flitig användninging av oss. Vi gjorde flere längre utfärder kring grannholmarna.
Ett roligt projekt var ju också bastu eldande. Vi prövade nog båda bastuna men bastun i gråa huset blev nog den som tog priset. Det tog lång tid att få upp värmen men sen vara den länge. Vi kunde fortsätta bada ännu följande dag.
Fast vi kände bra till Ingå skärgård sedan tidigare och visste hur vacker den är så är vi nog nu helt fängslade av Beijarholmens skönhet och den vackra ytter skärgården. Vi tycker att vi inte sett så klart vatten tidigare om åren och öron maneterna var också något nytt för oss. Algerna led vi inte av denna sommar. Ett veckoslut i slutet av augusti fanns det en aning blågröna alger vid simbryggan men följande helg var de borta.
Ormarna som många hade skrivit om i gästboken lyste med sin frånvaro denna sommar eller sen var vi så upptagna med att njuta av havsutsikten att vi missa dem. Däremot missade vi inte Fästningarna. Tänkte efter de första dygnen vi varit där och då tre av fyra i familjen hade fästingar fast bitna att oj nej hur skall detta sluta. Den där hysteriska mamman inom mej ploppa upp men sen tog vi fram häcksaxen och trimmern och röjde bort alla långa gräs strån längs med stigarna vi rörde oss på och de lugna sig. Vi klarade oss efter det rätt bra, men tyvärr så finns det gott om fästingar där ute när man till och med ser dem på grässtrån.
Börje och Ettis gästvänlighet och hjälpsamhet var också unik. Vi blev mycket varmt mottagna och kände oss genast som en i skärgårdsgänget.
Vi som bor på en bondgård och är vana att hela tiden ha något på gångs som måste göras uppskattade verkligen även bara det att sitta och titta och lyssna på havet vilket var något alldeles underbart, man blev inte mätt på det. Så här mycket gemensam tid tillsammans hela familjen blir det sällan av i vår vardag. Men en yrkesskada som vi nog båda lider av är väl nog det att vi gärna hela tiden ändå vill ha något smått att pyssla med och det att man hela tiden ser saker som borde göras. Visst fanns det och finns en hel del som borde göras på holmen. Vi har för att nu nämna några saker bl.a röjt bort en del sly vid gråa huset, huggit ved, plockat ihop bråte från holmen som vi sedan brände upp vid forneldarnas natt. Taket och rännorna på gråa huset putsade vi m.m. Det finns fortfarande skogsjobb på holmen , omkullfallna träd som bra kunde redas upp till ved för att fylla det rätt så tomma vedlidret. Men tiden för oss tog slut fast intresset av att ha fortsatt skulle ha funnits. Men vi får leva på hoppet och minnena.
Att ta avsked och lämna Beijarholmen skedde med tårar i ögonen och med en stark önskan och med ett stort hopp om att få vistas där igen.
Vi vill rikta ett stort och innerligt Tack till SFV som gjorde detta möjligt för oss!
Familjen Lemström / Enberg