Underbara, vackra och fridfulla Beijarholmen kommer att stanna i mina minnen länge framöver. På Beijarholmen har man inte bråttom någonstans, man kan sitta och titta på utsikten och på fåglarna timme efter timme dag in och dag ut. Tjugo över åtta passerar Finlandsbåtarna fjärden som man har utsikt över.
Jag hade redan länge velat föra barnen ut i skärgården till klippor och hav, men det hade bara aldrig blivit av. Då jag fick reda på att jag blivit beviljad Beijarholmsstipendiet insåg jag att barnen nu äntligen skulle få uppleva en ”Astrid Lindgen – Vi på Saltkråkan” sommar.
I april fick jag delta i SFV:s vårfest i G18 huset i Helsingfors där personer som arbetat för finlandssvenskan och för det finlandssvenska kulturarvet blev uppmärksammade. Vi som blivit tilldelade vistelsestipendier fick också motta våra fina stipendier på vårfesten. Det blev en minnesvärd upplevelse att få vara delaktig i festen.
I mitten av maj åkte vi: min man, våra tre barn och jag ut till Beijarholmen för första gången. Vi möttes av Börje i Möviken och han förde ut oss till holmen. Han visade oss runt och vi inkvarterade oss i gröna stugan.
Vår femåring hade länge oroat sig för hur vi skulle få mat då vi skulle bo på en ö, så han hade planerat att fiska mat till familjen. Två timmar efter att vi anlänt till ön plurrade han i sjön för första gången från de hala klipporna. Tur att han hade sin standard ”Beijarholmsututsning” på sig – flytväst och gummistövlar, så vi klarade fallet med att lyfta upp barnet från det kalla havsvattnet och ge honom torra kläder. Efter det halkade han inte i så många gånger mera... och storfiskare blev han. Han och flickorna fångade sammanlagt närmare hundra småfiskar vilka dock alla fick återvända till havet eftersom de var så små.
I år var vädret i maj soligt och varmt, så vi kunde testa kanoterna inne i viken.
Alla mornar då vädret tillät åt vi frukost antingen på trappan eller ute på klipporna med utsikt över fjärden. Strandklipporna var också ett underbart ställe att sitta och vara försjunken i en bra bok. Flickorna spenderade mycket tid med att läsa böcker och spela kort.
I maj och i början av juni var vattnet lågt, så att strandstenarna var synliga. Jag och barnen byggde stenskulpturer, men vinden stjälpte omkull högarna rätt så snabbt.
Varma dagar älskade barnen att vada ut till den ”öde ö:n” som syns på bilden.
Vi plockade fram kikaren flera gånger under sommaren. Några gånger flög en havsörn över fjärden och ejdrarna och gässen som var ute på Risholmsgrundet framför oss skriade sina varningsläten och flög hastigt iväg. Strandskatorna hade sitt bo på udden nära gröna stugan och vi lät dem häcka i lugn och ro. En storskrake hade sitt bo i lidret och i torrströet till dasset hittade vi ett ejderägg. Stenskvättan och måsar häckade också på Beijarholmen. Om kvällarna brukade en tärna sitta på simstegen på bryggan. Ibland gästade en skarv också stenskäret utanför, och knölsvanarna brukade ofta simma omkring framför bryggan.
Vi hade besök av familj och goda vänner några gånger under vistelseperioden. Ibland bjöd naturen på sina bästa sidor och ibland möttes vi och gästerna av hård blåst och stora vågor.
På midsommaraftonen var det storm och vågorna slog hårt mot strandstenarna. Våra gäster hade anlänt dagen innan, så vi kunde fira midsommar tryggt på holmen. Till kvällen mojnade vinden och havet lugnade ner sig. Vi hissade flaggan, åt god mat och badade bastu. De modigaste tog sig ett dopp i det 12 gradiga vattnet från simbryggan.
På midsommardagen var det strålande solsken och vi spenderade så gott som hela dagen ute på de solvarma klipporna.
En nästan magiskt vindstilla kväll tog vi oss en tur med lilla motorbåten runt de närliggande öarna. På vissa ställen stupade klippväggen rakt ner i havet. På vägen mötte vi enbart några segelbåtar som sakta gled fram med sina motorer i farleden –eller farligleden som minstingen trodde att det hette (han undrade också varför vi envisades med att använda just den leden då vi färdades på havet).
Vi hade också en minnesvärd eftermiddag med Börje och hans fru. Vi flyttade terassmöblerna till klipporna och dukade fram kaffe vid vattenbrynet. Vi fick höra om hur det är att bo ute i skärgården både nuförtiden och förut och vi fick ta del av en del spännande berättelser. Vi fick bl.a höra om hur man lyfter upp en snöskoter från 17 meters djup som farit genom isen. Börje lärde också minstingen att man ska spotta på masken om man vill få fisk då man metar. Så har han gjort sedan dess.
Dagarna på Beijarholmen flöt fram och fylldes med vardagssysslor, läsning och bastubad. Solnedgången kunde man se från bänken på klippan bakom gröna stugan, men ljuset och färgerna som bildades ute på fjärden om kvällarna är något som inristats i mitt minne för evigt.
Jag och min familj är mycket tacksamma för att vi fått denna erfarenhet. Vi har skapat många fina minnen tillsammans och kommer att tänka på Beijarholmssommaren med värme i hjärtat. Ett stort tack till Svenska folkskolans vänner för detta finfina stipendium.
Petra Autio