Beijarholmen juli- september 2016
I fjol då vi måste lämna holmen så försökte vi trösta oss med ett hopp om att vi kanske, kanske en dag igen skulle få vistas där. Att vår önskan så här snabbt skulle gå i uppfyllelse vågade vi nog inte tro på. Vår överraskning var mycket stor då jag på sportlovs fredagen fick ett mycket glädjande textmeddelande till min telefon och senare det fina kortet med inbjudan till SFVs vårlunch och utdelningsfest.
Det var ett kärt återseende av Beijarholmen. Barnen rusade runt för att upptäcka om allt var sig likt. Vedbastun sattes eld i med detsamma och sedan satt vi bara och njöt av klipporna och havet och utsikten.
I år var allting så bekant de var ju som att komma "hem". Vi möblerade om så som vi ville ha det. Började med att fälla några torra träd i närheten av gråa huset eftersom vedlagret var så gott som slut. Jag hade sedan i flere veckors tid små gymnastikpass med att klyva dem. Det var skönt. Vi röjde igen bort en hel del sly runt huset och på berget bakom gråahuset. Vi fixade också en ny "ljugar bänk" till berget så vi kunde njuta av kvällssolen i viken.
Strand köket som ifjol redan var jätte slitet reparerade min man i år så att det gick att använda. Under varma och blåsiga dagar fick de flesta gråahusetsmattor sig en rejäl omgång med skurborsten.
Det här året har vi haft flere gäster.Gäster som trivts bra i gula huset. Ett besök var av en barösundsbo som under flere års tid städat åt Birgit då hon ännu bodde på Beijarholmen.Hon kunde berätta om flere episoder. Ett annat mycket intressant och givande besök var av Birgits gudotter med barnbarn samt Sfvs pensionerade kanslisekreterare. De kunde berätta om hur det var förr då Birgit bodde där. Sedan hade vi också lite ovanligare gäster på besök de invaderade holmen några dagar och det var de ryska nyckelpigorna. De fanns överallt.
Fiskelyckan var mycket bättre iår. Vi fick så pass stora aborrar att vi kunde röka dem. Roddbåten fick i år den lilla motorn på sig till sonens stora glädje.
I år vågade vi oss också ut till Smörskär en mycket vindstilla dag. Klipporna där var alldeles slipade och släta. Känslan av att stå där ute då du bara ser vatten så långt ögat kan nå är alldeles obeskrivlig.
Vi hade också tur att få se en livs levande säl två gånger den här sommaren. Den simmade på ca 30 m från stranden. Börje var inte lika glada som vi var över den synen. I år var det helt tydligt ett orm år. Vi såg 8 ormar. Mest tyvärr huggormar och dessutom rätt så nära husen. Och så var det då fästingarna...jo de fanns av dem en hel del. Vi hade tur i år för ingen hade någon fast på sig , trodde vi. Efter veckoslutet i månadsskiftet augusti september hade jag ett bett på ryggen som jag trodde var ett myggbett men då det växte och blev rödare och sämre uppsökte jag läkare och det kunde konstateras att jag hade fått borrelia. Så tydligen hade jag haft en fast på mig i alla fall.
Den här sommaren lärde sig också min dotter att simma. Barnen mer eller mindre bodde i vattnet under varma dagar. Tyvärr satte algerna stopp för simmande några dagar i slutet av juli. Men ännu sista gången vi var där tog barnen sig några dopp vid batubadandet.
Vi tyckte att vi i fjol var där mycket men i år var vi nog där ännu mera. Då vi åkte ut till holmen i juli så var vi där alla nätter fram till att jag tyvärr måste på jobb 10.8. Sedan var det helgerna som gällde. Allt var packat och klart så vi genast rusade iväg då alla kommit hem från jobbet på fredagen. Höstkvällarna är nog väldigt mysiga där ute med vågskvalk, månen och tända ljus.
Som ni säkert märkt så trivs vår familj väldigt bra på Beijarholmen. Den har en alldeles speciell plats i våra hjärtan. Vi är så innerligt tacksamma att vi fått vistas där igen. Om vi någongång kommer att få den chansen igen så kommer vi mer än gärna att vara där igen.
Ett stort TACK till SFV som gav oss denna möjlighet. Det har betytt mycket för oss.
Familjen Lemström - Enberg