Beijarholmen 16.7-16.9 2018

26.09.2018 kl. 10:25

När vi kom första gången till Beijarholmen välkomnades vi av blåalger.


Det var alltså ingen bra början för vistelsen, så vi åkte dit ut följande gång först om drygt en vecka, och då hade algerna blåst bort, tack och lov!


Då kunde man t.ex ta ett morgondopp, som Julia här med mormor.


Åka ut på båttur:

Eller på fiske med sin pappa:


Ibland var det så här njutningsfullt:


Tyvärr fanns dom här…

och dom fanns det gott om.


Några ormar såg vi inte,men två hade varit på berget och lämnat skinnet, så det var ju spännande.


Det var roligt att själv pumpa vatten ur brunnen:


Vi lyckades också några gånger vara hela gänget samlade: mina barn med sina respektive och alla 5 barnbarnen, samtidigt på holmen, som t.ex då vi hade kräftskiva.


Att paddla var omtyckt av stora och små, här en stämnigsfull paddlingsstund på kvällen.


Mot slutet av vår vistelse kom det alger igen.


Bland alla fina stunder och dagar på holmen, fick vi uppleva spännande stunder i nattens sena timma då det ”spökade” i gula stugan: jag vaknade mitt i natten av att jag hörde tydliga steg inne i stugan. Vi hade dörrarna låsta, så jag undrade hur nån kommit in, jag tände lampan och stegen slutade för en stund, men fortsatte sen igen. Då väckte jag min man, som också hörde stegen, så jag inbillade mej ingenting. Han tog ficklampan och vi gick tillsammans runt i stugan och så ut på gården, men ingenting/ingen syntes. Så vi gick in och lade oss igen,och om en stund började ljudet igen! Min man bankade ordentligt i väggen 3-4 gånger och då blev det tyst med ”spöken”. Jag låg ännu vaken en lång stund och lyssnade, men det kom inga flera spöken.

Följande morgon gick vi runt för att se eventuella spår av djur, men såg inga. Jag kom att tänka på att det på baksidan finns en källardörr och en glugg med metallnät framför, på andra sidan en likadan glugg utan metallnät, så det måste ha varit något djur som tog sij in där och levde om under husgolvet, och min son hade ju berättat att han sett bl.a utter på berget nedanför bruna huset.

En annan incident hände då vi var på tumanhand med min man på holmen, då började brandalarmet tjuta för fullt på småtimmarna! Och vi rusade ut för att se var det brann, men ingen eld, ingen rök, ingenting såg vi, och larmet slutade med detsamma vi öppnade ytterdörren. Det förblev ett mysterium vad som fått larmet att tjuta.


Sista morgonen på Beijarholmen:

och så hemfärd:

Jag är jättetacksam för att ha fått denna fina möjlighet till att få vistas på Beijarholmen dessa två månader. Hela min familj fick en upplevelserik sommar, då vi kunde umgås hela familjen och få många fina minnen som vi bär med oss flera år framöver. Barnbarnen pratar om ”när vi far dit nästa gång”…

Stina Saari