Beijarholmen 15.5 - 14.7.2020

Meddelandet kom under en grådaskig sportlovsdag. Det var en härlig hemlighet att hålla fram till den första april, då stipendiet officiellt delades ut. Våren 2020 blev en intensiv historia. Våra två tonåringar studerade hemifrån medan jag undervisade på distans. Vår yngsta, förskolebarnet, var också hemma. Då perioden av distansundervisning förlängdes och situationen på flera plan kändes tung var det fantastiskt att kunna berätta för barnen att vi hade något väldigt trevligt att se fram emot. 

Beijarholmen var under våren vår gemensamma dagdröm. Alla träningar, turneringar, scoutmöten och -evenemang och Stafettkarnevalen var inhiberade, vilket betydde att det skulle vara möjligt för oss alla att åka till Beijarholmen genast den 15 maj. Vi drömde oss ut till havs och det hjälpte oss orka. Vi drömde om fiske, bastubad och frisk luft. Vi drömde om stugliv, en helt “egen” holme och vackra vyer. Vi jobbade oss genom den intensiva perioden av distansundervisning. Mitten av maj närmade sig. Medvetenheten om att höga förväntningar kan innebära besvikelser kröp sig på. En till överraskning kom vi att få innan det var dags - dagen innan vi skulle åka ut till Beijarholmen för första gången återgick vi till närundervisning. Efter en märklig arbetsvecka packade vi ihop oss så fort vi bara kunde och åkte till Möviken där Börje mötte oss.

Ett varmt mottagande fick vi. Den enda som fräste till lite var svanmamman som låg och ruvade sina ägg på båtstranden. Börje, som hade ställt i ordning för sommarvistelse, visade oss runt. Stugan vid stranden var uppvärmd. Ved fanns under stugan, så vi inte behövde till vedlidret i första taget - där låg nämligen storskraken och ruvade. Luften var frisk, vyerna var otroliga och tystnaden var skön. Fel.

Tyst var här egentligen aldrig. Förutom svanen och storskraken trivdes en massa andra fåglar - Beijarholmen är ett riktigt fågelparadis. För oss mindre insatta ornitologer var det mäktigt att se både gråhäger och havsörn flyga förbi,  lyssna till mängden ejdrar, tärnor och måsar. Strandskatans läte kom att bli oss bekant.

Första veckoslutet vandrade vi runt och bekantade oss med stället. Vi var tagna av den vackra holmen -  den gamla skogen, de vackra och karga klipporna med de vindpinade tallarna och alla vackra stenar och de slipade bergsklackarna. De fantastiska vyerna. Fåglarnas oavbrutna sång, de många hararna och de segt ringlande huggormarna invid husknuten välkomnade oss till sin ö. Vi premiärbadade bastun och kastade mangrant vinterpälsen redan innan badbryggan var på plats. Veckosluten i maj tillbringade vi på Beijarholmen. Det var fint att få följa med hur naturen vaknade till liv. Vi fiskade, badade bastu och njöt av ljuset och havet. 

Svanäggen kläcktes och sex små ulliga svanungar simmade runt holmen med sina föräldrar. Den söndagen undrade vi vilken ful ankunge som skulle kläckas ur det sjunde ägget, det som låg kvar i boet efter att de andra simmat iväg för att presentera sig för Börje och Etti.

Besvikelsen över att det sjunde ägget varken blev en svan eller en ful ankunge kom vi över då vi märkte att svanarna trivdes i vår närhet. Under hela vår vistelseperiod på Beijarholmen följde vi med svanfamiljens förehavanden och svanungarnas uppväxt. Men så som det mesta, hade också den här historien sin baksida. Då vi åkte i medlet av juli fanns bara två svanungar kvar. En av ungarnas sista kamp fick vi se på nära håll vid vår brygga.  

Under juni månad bodde familjens yngsta och jag på Beijarholmen. Under våren hade mycket inhiberats och varit osäkert. Men i juni öppnades samhället sakta upp, vilket innebar att vår mellerstas fotbollserie spelades, nu med intensivare tidsintervall. Sommarjobbet vår äldsta fått var osäkert in i det sista, men lägren hon skulle vara ledare på genomfördes. Min man arbetade intensivt. Det här innebar att vi var två som bodde på Beijarholmen och till veckosluten kom resten av familjen ut till holmen, inte sällan med gäster med sig. Det var otroligt roligt att kunna träffa saknade vänner och släktingar efter en lång period av social distansering!

Dagarna på tumanhand med den blivande skoleleven var fyllda av upptäcktsfärder, läsning, pyssel, kojbygge, fiske, spännande diskussioner och simning. Vi förundrades tillsammans över naturen, speciellt fåglarnas liv och följde med fågelungarnas uppväxt (och vissas död).

Veckorna kring midsommar var otroligt varma och stilla - då passade vi på att äta morgonmål och läsa på klipporna.

Mellan varven doppade vi oss och simmade i havsvattnet som var otroligt varmt. En dag tror jag vi kom upp till närmare 20 dopp i havet. Doppa oss i havet var det första vi gjorde på morgonen och det sista vi gjorde innan vi lade oss. Till vår stora sorg hade vi “ärtsoppa” vid bryggan några dagar före midsommar.

Bortsett från de några dagarna den veckan och någon annan stormig morgon i slutet av juni tog jag mig ett morgondopp varenda morgon jag vaknade upp på Beijarholmen. Morgondoppet i denna täta dimma är speciellt minnesvärt.

På Beijarholmen återhämtade jag mig efter läsåret. Jag fick en betydligt bättre dygnsrytm, trots de ljusa försommarnätterna. Jag sov så gott, bortsett från två nätter. En natt vaknade jag av dova knallar och skallrande fönsterrutor. Naturen bjöd mig på ett skådespel vars likhet jag aldrig sett förut. Åskan snurrade på  - stundvis var den riktigt nära, för att försvinna längre bort och åter komma närmare.

Under den varmaste perioden i slutet av juni hade vi gäster på besök och vi hade badat bastu två kvällar i rad. Jag kunde inte sova eftersom det var alldeles för varmt i stugan. Precis innan soluppgången gick jag ut och satte mig för att följa med ett annat av naturens vackra skådespel. Till och med de allra flesta fåglar förstod att respektera soluppgången med tystnad. Den stunden var så fin och jag var egentligen väldigt glad för att jag inte hade kunnat sova.

Midsommaren 2020 kommer vi minnas för alltid. På holmen var vi fem vuxna och sex barn. Vädret var strålande - varmt och soligt och minimalt med vind på midsommarafton. Längst ute på klipporna dukade vi upp ett långbord som pryddes av de härligaste blombuketter.

  Vi badade bastu och doppade oss i havet  och samlades för minnesvärd flagghissning med trumpetfanfar, innan vi dukade upp nypotatis, sill, rökt lax och gravad sik. Siken hade vi fångat på Beijarholmen någon vecka tidigare. 

Stämningen, att sitta vid ett långbord precis vid vattnet, och avnjuta den härligaste fiskmåltid i sällskap av goda vänner, var magisk. Efterrätten avnjöt vi uppe på “utkiksberget” bakom strandstugan. Där satt vi på filtar och åt blåbärspaj och drack kaffe medan solen skapade pastellfärger på himlen. Skratten ljöd vidare.

Veckorna efter midsommar var vi periodvis lite fler på holmen. De äldre barnen kunde vistas lite mera ute i skärgården och med dem deras kompisar. Våra vänner och deras familjer turades om med tonåringarna att bo i gula stugan. En sån otrolig tur att ha tillgång till två stugor! Detsamma gäller båtarna, det var så fint att kunna åka för att söka någon på förmiddagen, men ändå veta att andra hälften kunde komma ut med egen båt.

Börje tipsade oss om att åka till Smörskär, som ligger längst ute i havsbandet. Veckosluten då familjen var samlad gav oss tyvärr inte möjlighet att åka dit. Antingen hade vi blivit alldeles för många i båten eller så var havet inte tillräckligt lugnt. En kväll gjorde vi ett försök, vinden hade mojnat och vid vår strand var det stilla. Vi kom nära, men inte ända ut. Vi valde att inte ta iland eftersom dyningarna, efter ovädret dagarna innan, var onödigt stora. Vackert var det, det öppna havet. 

Vi trivdes alla väldigt bra på Beijarholmen. Det blev hela familjens viloställe. Vi njöt av att vara tillsammans, fiska, diskutera livet, lyssna på naturen och fascineras av de vackra färgerna i solnedgången.

Många var de kvällar som jag satt ensam på en solvarm klippa, längst ute på udden och njöt. Doften av havsstrand blandat med solbränd hud och ljudet av små vågor som slår upp mot berget bildade bakgrundsmusik för fåglarnas orkester. De tre sista veckorna på Beijarholmen höll jag mig borta från den yttersta udden. Orsaken var den lilla fågelungen. En kväll splittrades en strandskatsfamilj med två ungar för att jag ville sitta där på udden. Det oljud som följde var hjärtskärande. Så till den grad obehagligt att jag höll mig borta från min favoritplats (okej, en av dem). Den sista kvällen vi var på holmen bjöd vi Börje och Etti på te och våfflor. Vår yngsta ville absolut visa sin lekplats och “Silja Line” för våra gäster, så vi gick ut på klipporna. Ornitolog Sjöblom gavs tillfälle att  visa strandskatsungen jag så stolt berättat om. Se där ja, en måsunge var det visst. Vilken tur att vi kan lära oss så länge vi lever!

 Diskussioner kring Östersjön och vad vi som individer och familj kunde göra återkom i olika format. De diskussionerna kommer vi garanterat att återkomma till och vi gör vårt bästa för att också i fortsättningen värna om naturen och skärgården. Våra minnen från Beijarholmen återkommer vi också till med jämna mellanrum. Vi minns, vi värnar om dem och är otroligt tacksamma för att vi fick det här stipendiet. Tusen tack!

Anna Sjöblom med familj