Vår tid på Beijarholmen har kommit till sitt slut. Vistelsen har givit mig, min familj och våra gäster en upplevelse om skärgårdsliv vi drömt om. De tidigare stipendiaterna har beskrivit uppenbarligen omfattande om Beijarhomen och om allt upplevelsen kan medföra. Här kommer vår sammanfattning om vår tid på Beijarholmen.
Börje väntade på oss då vi anlände till Mövikens hamn. Hans bemötande var varm och välkomnande vilket svepte bort en del av nervositeten om att åka en främmande båt på främmande vatten. Han försäkrade om att vi kan vara i kontakt över de minsta lilla vi undrar över.
Börje visade oss rutten till Beijarholmen och visade oss runt på ön. Ända sedan februari, då beskedet kom att jag blivit beviljad Beijarholmsstipendiet, har vi längtat att få åka ut till holmen. Efter all väntan, avtal och bloggläsning visade det sig att holmen var en uppfyllelse om allt vi tänkt oss och lite till, särskilt för oss utan eget sommarställe eller båt.
Båda stugorna var väl utrustade. Vi bosatte oss i den gröna stugan vid bergsklipporna och lämnade den gula stugan och elbastun orörda. Vatten hämtades från brunnen och det var en del av holmens charm att det inte fanns rinnande vatten. Utedassen var fräscha och prydliga, i den mån som kan förväntas av ett utedass.
Så småningom bildades en daglig rutin, som började med frukost på terrassen och andra koppen kaffe togs nere vid klipporna. Blicken fästes i havet och i båtarna som passerade. Det behövdes inte mer än det för att nå total ro.
Bastun eldades nära på dagligen och nästan alla av oss vågade doppa sig i havet. Alla måltider syftade vi att äta utomhus och några kvällar bar vi ner bord och stolar för att äta middag vid havet. En dag åt vi plättar med jordgubbs- och raparbersylt på klipporna och det var första och enda gången som getingarna gjorde oss sällskap.
En av våra gäster firade sin födelsedag på holmen så vi plockade blåbär för att få ihop en paj. Fästingarna gjorde bärplockningen en utmaning, eftersom de började krypa upp längs fötterna meddetsamma man steg utanför stigen, men lyckades plocka en riklig mängd trots allt.
Vi gjorde några exkursioner runt området med kanoterna. Särskilt nyfikna var vi över Hättö, på grund av öns intressanta historia, men som man fick hålla utkik över från ett avstånd. Med den lilla motorbåten gjordes ett par utflykter, bland annat till Bågaskär. Ett par gånger var vi till Barösund och på forneldarnas natt åkte vi också till Älgsjölandet, där en del firade kräftskiva i sina båtar.
För övrigt trivdes vi väldigt bra på Beijarholmen. Vi tog dagliga promenader runt holmen och utforskade naturen. Alla hittade sina favoritplatser och njöt av lugnet. Perfekt kontrast till en hektisk vardag. Det svaga nätverket var bara en fördel. I stället för att vara på våra telefoner spelade vi kort, läste böcker, badade och bara lät dagarna sväva förbi. En helg var det seglingstävlingen Barösund runt och rutten tog dem förbi Beijarholmen, så vi fick heja på alla deltagare.
Det vistades en hel del fåglar vid holmen. Från dag ett följde vi med svanfamiljens liv. Familjen Svansson bestod av mamma Mathilde och pappa Pentti med ungarna Saga, Sören och Allu. Först höll de avstånd men snart vågade de komma helt vid stranden för att leta efter föda. Andra djur syntes inte till, förutom en mårdhund som sprang längs strandkanten första kvällen, men det var allt. Ormskinn hittades men ingen orm, som tur.
Mängden av fästingar var något otroligt. Ett par gånger hade vi hundarna med oss och de hämtade alltid fästingar med sig från sina rundtur. Annars var holmen ett drömställe också för hundarna, som fick springa lösa och bada i havet. Konstigt nog klarade vi mänskor oss utan fästingbett och man lärde sig leva bland fästingar genom att göra kontroller regelbundet och med rätt sorts klädsel. På vårt favoritställe, vid klipporna, behövde man som tur inte oroa sig för fästingar.
.JPG)
Vi hade tur med vädret. Det var inte många regniga dagar, eller så råkade det regna och storma under vardagarna då vi inte var på holmen. Vi bor inte så långt ifrån, att trots semestertiden tog slut, åkte vi ut till holmen varje helg. Sommarvärmen återvände just passligt till vår sista helg på holmen och med vemod började vi förbereda oss för en sista hemfärd.
De solvarma klipporna är något jag kommer att sakna. Värmen som varade långt in på kvällen. Jag kommer att ta mig tillbaka just till dom stunderna då det känns tungt i mitten av januarimörker och hoppas på ett återseende.
Tack Svenska folkskolans vänner för denna upplevelse!
Tack Börje för all din hjälp!
