Ett brev av Michaelas familj väntade på oss i övre stugan då vi anlände till holmen. Tack för den roliga sommarutmaningen:)  Dock vädret var så fint att pusslet fick ännu vänta...

Ivriga och med lite spänning inför det kommande reste vi iväg från Tavastehus till Mövikens hamn för att träffa Börje som mötte oss där. Vi blev varmt emot tagna och fick en ordentlig rundtur på holmen, som var mer än vad vi kunde vänta oss.

Vyerna från nedre stugans terass...

…och från barnens sovrum!

Vi tackar så innerligt mycket för oss! Det var fantastiskt och jag hoppas att vi någon gång får en chans att återse Beijarholmen. Jag tänkte att jag vill avsluta med en bild av hela familjen, men glömde be någon av sista veckans gäster ta den bilden. Därför försökte vi med självutlösning. Här skulle vi fångas på bild:

Det blev inte mer komplett än så här förrän tålamodet tog slut: Från vänster Elmer, Anttu, Frida, Filips öra och Ela.

Men Filip fastnade på ett par andra bilder:

Tack för oss! Jag hopps ni kommande beijarholmare lägger pusslet och kompletterar klottret på dassväggen.

Många pekfingrar har illustrerat fraser likt "Där är vi!". Åtminstone har hela ön bleknat under ett slitet område på sjökortet på stugväggen. Om jag inte missminner mig är kartan daterad någon gång på 1960-talet. Som ex-namnforskare kan jag inte låta bli att tycka att namnkaoset kring vår ö är intressant. Något Beijarholmen finns inte alls på det här sjökortet. Börjes ö heter här Bärgarh, medan vår ö heter (ett knappt urskiljbart) Rish. Namnet Risholmen används också på den kopia av grundkartan som finns i hörnskåpet i Gula huset. En omfattande namngranskning av våra sjökort gjordes av Forskningscentralen för de inhemska språken, på 1990-talet skulle jag tro, och då har Bärgarholmen ersatts med Beijarholmen - men fortfarande som beteckning för ön norr om vår ö. Samtidigt har vi namnet Beijarholmen för den postadress som ger utdelning i lådan bakom båthuset.

Vi har använt en enda sorts skodon under vår tid på Beijarholmen. Gummistövlar. Eller så har det varit barfota utan stumpor och skor. Det har varit ett arrangemang som har bjudit på direktkontakt med varma klippor, då solen har behagat visa sig. De solfria och regniga dagarna har gummistövlarna gett bra skydd både mot väta och eventuella ormar. Andra har sett någon, men inte jag. Jag undviker att titta så noga.

Nu ser vi fram emot att också den sista familjemedlemmen inleder sin semester, så att vi får en hel vecka på holmen. Veckosluten har vi utnyttjat väl. Endast skolavslutning och studentdimission höll oss borta. Vi hoppas på ett omslag i vädret så att vi kan utöka våra tre soldagar hittills i sommar med minst lika många till. Och gå barfota.