Septemberkväll, regnet smattrar mot fönsterrutorna här hemma i Pargas och solen har gått ner för länge sen. Sommaren är definitivt över. Den gick fort i år igen, liksom den oftast gör. Det var dock en sommar som kommer att stanna i våra minnen för alltid. Sommaren 2019 var sommaren då vi hade lyckan att få leva stug- och skärgårdsliv på vackra Beijarholmen.

Beijarholmen var så mycket mer än vi hade förväntat oss. Redan det faktum att det var en hel holme med två stugor vi skulle få rå om i två månader kändes helt otroligt. Och två bastun, båtar, kanoter.. För att inte tala om de släta klipporna och de otroligt vackra vyerna, naturen, tystnaden och havet. Det går inte att beskriva!

På Beijarholmen släppte vardagsstressen nästan omedelbart. Det finns inga tidtabeller att passa där. Åtminstone inte för oss som har nästan vuxna barn. Det var en härlig känsla att koka morgonkaffet, ta en smörgås i handen och gå och sätta sig på klipporna och veta att här får man sitta precis så länge man vill. Oftast satt vi där länge. Segelbåtar gled förbi, svanfamiljen tog sina simturer, vågorna kluckade mot stranden. Börje och hans bror åkte och lade ut näten och vittjade dem på kvällen, semesterfirare i motorbåtar och kajaker åkte förbi. I horisonten kunde man skymta större fartyg. Då det blev för varmt var det skönt att ta ett dopp i havet och lägga sig och torka på de solvarma klipporna med en bra bok. Blåste det in mot stranden var det bara att sätta sig på andra sidan holmen i stället. Det fanns alltid nånstnas som det var lä.

Dagarna fick sin naturliga rytm. Det gjorde ingenting fastän det inte fanns rinnande vatten och bekvämligheter som t.ex. dusch. Att hämta vatten från brunnen, värma det till disk och bastu, diska för hand och tvätta håret med en skopa blev en naturlig del av livet. Då det inte finns tidtabeller och måsten gör det ingenting fast processen med att värma bastun tar 4 timmar, allt får ta den tid det tar.

Dagarna fylldes av olika upplevelser. Det var intressant att följa snoken som bodde bland klipporna vid stranden. Ibland tog den sig en simtur, ibland låg den bara och solade. En gång kom den upp från havet med en löja i munnen och lade sig på berget för att njuta av sin måltid. 

Båtturer med snurrabåten och Silver Beavern blev dagliga programinslag. Kanoterna var i flitig användning, liksom kastspöna och metspöna. Mest fisk fick vi dock efter att ha lagt ut nät en kväll. Då fick vi äta både rökt och stekt abborre så mycket vi orkade! Besök fick vi av både släkt och vänner och alla var imponerade över "vårt" paradis.

 

 

 

Kvällarna var ännu vackrare än morgnarna. Varje solnedgång var unik. Ibland var det månsken, ibland spegelblankt, ibland drog stora moln fram över kvällshimlen. Tyvärr var myggorna ett ständigt sällskap under kvällstimmarna så ibland måste vi ge oss och sätta oss inomhus för att inte bli uppätna.

 

För oss som har två tonåriga flickor och en 12-årig pojke blev tiden på Beijarholmen unik. Det är ytterst sällan vi är alla tillsammans hemma och umgås nuförtiden. Hobbyn, träningar och kompisar upptar mycket av våra ungdomars fritid, och så skall det vara. Men på Beijarholmen hade vi tid för varandra. Tid att spela sällskapsspel, att skratta tillsammans, att åka på båtutfärder och att prata om både roliga och allvarliga frågor om Livet. Det var mycket värdefullt!

Jag vill rikta mitt varma tack till SFV för att ni gav mig möjligheten till dessa värdefulla veckor! Beijarholmen fick en plats i mitt hjärta. TACK!

Heidi, Danne, Elin, Lina och Joel Hermansson

samt hunden Ludde 

Forneldarnas natt 2019 på Beijarholmen

Ser ni maneten?

 

 

Det var ett glädjande besked som nådde oss när vi fick höra om att vi skulle få vistas på Beijarholmen sommaren 2019. I april fick vi delta i SFV:s fina vårfest på G18 där Peter fick ta emot stipendiet.

Direkt första helgen vi hade möjlighet att åka ut gjorde vi det. Välkomstkommittén stod vid stranden och tog emot men stannade inte för att stifta närmare bekantskap, utan skuttade iväg inåt skogen. Vi kände oss lite som inkräktare på detta ställe där djuren hade fått husera i fred så länge. Storskraken hade byggt bo i vedlidret och huggormsungar kröp iväg åt alla håll. Snattret på fågelskäret om kvällarna var imponerande. Lite för nära kom naturen när vi vaknade på söndagsmorgonen av att åttaåringen sa: ”Mamma, det är en orm här inne”! Och jo, ett av ormynglen hade tagit sig in i stugan och låg där mitt på vardagsrumsgolvet. 

På Beijarholmen finns två stugor med sammanlagt 10 bäddplatser. Gula stugan är byggd på 30-40-talet och har en riktig ”mormorsstuge-känsla”. Bastustugan är byggd i slutet av 80-talet och framför den finns fina klippor och en fantastisk utsikt. Som stipendiat har man tillgång till två båtar. Den större är bra att ha med alla saker som skall fraktas fram och tillbaka! Den mindre båten är perfekt för att göra utfärder med. Dessutom finns det en roddbåt och två kanoter. Bakom gula stugan finns en elbastu. Den badade vi aldrig i, men vedbastun däremot eldades desto oftare. Bastu-ugnen där är en Aito-kiuas som eldas på ett helt annat sätt en ”vanliga” bastu-ugnar, men vi har eldat sådana tidigare så för oss var det inga problem. Utanför gula stugan finns en brunn med drickbart vatten, vilket underlättar livet på holmen betydligt.

När sommarlovet sedan började åkte vi ganska snabbt ut till ”vår ö” igen. Vi hade verkligen tur med vädret och hela juni var det mer eller mindre solsken. Vattnet däremot var iskallt, vilket dock inte hindrade våra barn från att simma. Speciellt åttaåringen bestämde sig för att simma minst en gång varje dag – och det lyckades han med. Dagarna här har vi tillbringat med att läsa, fixa lite, åka båt, bada bastu, meta och bara koppla av. Frukost nere på klipporna har vi ätit så gott som alla dagar.

Roligt har det varit att följa med alla djuren. Svanparet som ”äger” ön har vi döpt om till ”väktarna” för de jagar bort alla som inte hör hemma här. Också Peter blev bortjagad då han satte våtdräkten på sig och försökte simma några längder nedanför bastustugan.

Harar finns här flera och de är väldigt orädda. Strandskatorna ser roliga ut med sina grannröda näbbar och ben. Dock kan de föra ett himla liv när de hysteriskt pipande flyger omkring. En gåsfamilj med tre ungar har vi också fått följa med. Vissa kvällar har det suttit 70 ådor på fågelskäret och det är en imponerande syn då de alla flyger iväg samtidigt då en örn närmar sig. Nära båtbryggan har ett måspar två ungar och det har ibland varit lite spännande att ta sig till båten då de kommit flygande för att skydda sina små. Ett par snokar har vi också sett. En dag kom ett korsnäbbspar och tvättade sig i en pöl precis nedanför terrassen och en kväll fick vi uppleva vad det betyder när ”Tordmulen flyger i skymningen” då stora surrande skalbaggar flög rakt emot oss. Mindre uppskattade djur som vi träffat på är fästingar och älgflugor, turligt nog inte i stora mängder.

I början av sommaren var varje skreva full av baldersbrå och gräslök. I gula stugans trädgård blommade iris och en ensam pion tillsammans med vackra förgätmigej och violer.

Vid midsommartider började det blomma ännu mer. Älggräs, skogsstjärnblomma, käringtand, vänderot, rölleka, rödtoppa, fackelblomster, solöga, ängskovall, rödblära, strandlysing, johannesört, gul fetknopp och axveronika förvandlade skrevorna till blomsterängar i miniatyr. I skogen kunde man hitta både linnéa och blåbär.

Midsommar firade vi i goda vänners sällskap med egenrökt sik och rabarberkaka. Och trots att barnen lovade att meta fisken åt oss, så blev de Börje som fick stå för fiskandet i alla fall. Vi tackar! Rökugnen flyttades längst ut på udden för det var skogsbrandvarning. Midsommarkransen bands av gräslök – kanske inte den mest väldoftande kransen, men väldigt fin i alla fall!

För det mesta handlade och tankade vi båtarna i Barösund. Där finns också ett par restauranger.

Några utfärder gjorde vi under vår vistelse. Smörskär är en ö söder om Beijarholmen, som det tar ca. 15 minuter att åka till. Där finns en gammal, förfallen jaktstuga. Det var en mäktig känsla att vara så långt ute i ytterskärgården. Väl värt ett besök vid lugnt väder.

Sandnäsudd ligger ca. en halvtimmes båtfärd västerut från Beijarholmen. Där finns en restaurang, en butik, tennisbanor och en fin minigolfbana. Bakom minigolfbanan finns också en teaterscen som barnen tyckte var rolig.

En dag åkte vi till Raseborgs slottsruin. Därifrån gick vi den ca. 1 km långa Kärleksstigen till Forngården, ett hembygdsmuseum med 1700-talshus som har transporterats dit över isen. 

Utsikten från klipporna var någonting som vi inte kunde få nog av. Det är som en tavla som hela tiden ändrar utseende, men som aldrig slutar att fascinera. Därför har vi också massor av foton därifrån – från alla tider på dygnet och i alla sorts väder.

Snart är våra åtta veckor på Beijarholmen slut. Vi känner oss lyckliga, tacksamma och lite vemodiga. Det är lätt att känna sig hemma här. Livet på Beijarholmen är helt enkelt ganska roingivande. Vi är glada över att våra barn har fått uppleva en riktig skärgårdssommar. Härifrån tar vi med oss oförglömliga minnen. Känslan av solvarma klippor under nakna fotsulor kommer vi förhoppningsvis att kunna minnas ännu i novemberrusket.

Tack SFV för denna oförglömliga sommar och speciellt tack till Börje och Etti för all hjälp och goda råd!

Hejdå Beijarholmen! Hoppas vi ses igen!

Familjen Salminen

När vi kom första gången till Beijarholmen välkomnades vi av blåalger.

---

Det var alltså ingen bra början för vistelsen, så vi åkte dit ut följande gång först om drygt en vecka, och då hade algerna blåst bort, tack och lov!

---

Då kunde man t.ex ta ett morgondopp, som Julia här med mormor.

---

Åka ut på båttur:

Eller på fiske med sin pappa:

---

Ibland var det så här njutningsfullt:

---

Tyvärr fanns dom här…

och dom fanns det gott om.

---

Några ormar såg vi inte,men två hade varit på berget och lämnat skinnet, så det var ju spännande.

---

Det var roligt att själv pumpa vatten ur brunnen:

---

Vi lyckades också några gånger vara hela gänget samlade: mina barn med sina respektive och alla 5 barnbarnen, samtidigt på holmen, som t.ex då vi hade kräftskiva.

---

Att paddla var omtyckt av stora och små, här en stämnigsfull paddlingsstund på kvällen.

---

Mot slutet av vår vistelse kom det alger igen.

---

Bland alla fina stunder och dagar på holmen, fick vi uppleva spännande stunder i nattens sena timma då det ”spökade” i gula stugan: jag vaknade mitt i natten av att jag hörde tydliga steg inne i stugan. Vi hade dörrarna låsta, så jag undrade hur nån kommit in, jag tände lampan och stegen slutade för en stund, men fortsatte sen igen. Då väckte jag min man, som också hörde stegen, så jag inbillade mej ingenting. Han tog ficklampan och vi gick tillsammans runt i stugan och så ut på gården, men ingenting/ingen syntes. Så vi gick in och lade oss igen,och om en stund började ljudet igen! Min man bankade ordentligt i väggen 3-4 gånger och då blev det tyst med ”spöken”. Jag låg ännu vaken en lång stund och lyssnade, men det kom inga flera spöken.

Följande morgon gick vi runt för att se eventuella spår av djur, men såg inga. Jag kom att tänka på att det på baksidan finns en källardörr och en glugg med metallnät framför, på andra sidan en likadan glugg utan metallnät, så det måste ha varit något djur som tog sij in där och levde om under husgolvet, och min son hade ju berättat att han sett bl.a utter på berget nedanför bruna huset.

En annan incident hände då vi var på tumanhand med min man på holmen, då började brandalarmet tjuta för fullt på småtimmarna! Och vi rusade ut för att se var det brann, men ingen eld, ingen rök, ingenting såg vi, och larmet slutade med detsamma vi öppnade ytterdörren. Det förblev ett mysterium vad som fått larmet att tjuta.

---

Sista morgonen på Beijarholmen:

och så hemfärd:

Jag är jättetacksam för att ha fått denna fina möjlighet till att få vistas på Beijarholmen dessa två månader. Hela min familj fick en upplevelserik sommar, då vi kunde umgås hela familjen och få många fina minnen som vi bär med oss flera år framöver. Barnbarnen pratar om ”när vi far dit nästa gång”…

Stina Saari

Underbara, vackra och fridfulla Beijarholmen kommer att stanna i mina minnen länge framöver. På Beijarholmen har man inte bråttom någonstans, man kan sitta och titta på utsikten och på fåglarna timme efter timme dag in och dag ut. Tjugo över åtta passerar Finlandsbåtarna fjärden som man har utsikt över.

Jag hade redan länge velat föra barnen ut i skärgården till klippor och hav, men det hade bara aldrig blivit av. Då jag fick reda på att jag blivit beviljad Beijarholmsstipendiet insåg jag att barnen nu äntligen skulle få uppleva en ”Astrid Lindgen – Vi på Saltkråkan” sommar.

I april fick jag delta i SFV:s  vårfest i G18 huset i Helsingfors där personer som arbetat för finlandssvenskan och för det finlandssvenska kulturarvet blev uppmärksammade.  Vi som blivit tilldelade vistelsestipendier fick också motta våra fina stipendier på vårfesten. Det blev en minnesvärd upplevelse att få vara delaktig i festen.

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

I mitten av maj åkte vi: min man, våra tre barn och jag ut till Beijarholmen för första gången. Vi möttes av Börje i Möviken och han förde ut oss till holmen. Han visade oss runt och vi inkvarterade oss i gröna stugan.

Vår femåring hade länge oroat sig för hur vi skulle få mat då vi skulle bo på en ö, så han hade planerat att fiska mat till familjen. Två timmar efter att vi anlänt till ön plurrade han i sjön för första gången från de hala klipporna. Tur att han hade sin standard ”Beijarholmsututsning” på sig – flytväst och gummistövlar, så vi klarade fallet med att lyfta upp barnet från det kalla havsvattnet och ge honom torra kläder. Efter det halkade han inte i så många gånger mera... och storfiskare blev han. Han och flickorna  fångade sammanlagt  närmare hundra småfiskar vilka dock alla fick återvända till havet eftersom de var så små.

I år var vädret i maj soligt och varmt, så vi kunde testa kanoterna inne i viken.

Alla mornar då vädret tillät åt vi frukost antingen på trappan eller ute på klipporna med utsikt över fjärden. Strandklipporna var också ett underbart ställe att sitta och vara försjunken i en bra bok. Flickorna spenderade mycket tid med att läsa böcker och spela kort.

I maj och i början av juni var vattnet lågt, så att strandstenarna var synliga. Jag och barnen byggde stenskulpturer, men vinden stjälpte omkull högarna rätt så snabbt.

Varma dagar älskade barnen att vada ut till den ”öde ö:n” som syns på bilden.

Vi plockade fram kikaren  flera gånger under sommaren. Några gånger flög en havsörn över fjärden och ejdrarna och gässen  som var ute på Risholmsgrundet  framför oss skriade sina varningsläten och flög hastigt iväg. Strandskatorna hade sitt bo på udden nära gröna stugan och vi lät dem häcka i lugn och ro. En storskrake hade sitt bo i lidret och i torrströet till dasset hittade vi ett ejderägg.  Stenskvättan och måsar häckade också på Beijarholmen. Om kvällarna brukade en tärna sitta på simstegen på bryggan. Ibland gästade en skarv också stenskäret utanför, och knölsvanarna brukade ofta simma omkring framför bryggan.

Vi hade besök av familj och goda vänner några gånger under vistelseperioden. Ibland bjöd naturen på sina bästa sidor och ibland möttes vi och gästerna av hård blåst och stora vågor.

På midsommaraftonen var det storm och vågorna slog hårt mot strandstenarna. Våra gäster hade anlänt dagen innan, så vi kunde fira midsommar tryggt på holmen. Till kvällen mojnade vinden och havet lugnade ner sig. Vi hissade flaggan, åt god mat och badade bastu. De modigaste tog sig ett dopp i det 12 gradiga vattnet från simbryggan.

På midsommardagen var det strålande solsken och vi spenderade så gott som hela dagen ute på de solvarma klipporna.

En nästan magiskt vindstilla kväll tog vi oss en tur med lilla motorbåten runt de närliggande öarna. På vissa ställen stupade klippväggen rakt ner i havet. På vägen mötte vi enbart några segelbåtar som sakta gled fram med sina motorer i farleden –eller farligleden som minstingen trodde att det hette (han undrade också varför vi envisades med att använda just den leden då vi färdades på havet).

Vi hade också en minnesvärd eftermiddag med Börje och hans fru. Vi flyttade terassmöblerna till klipporna och dukade fram kaffe vid vattenbrynet. Vi fick höra om hur det är att bo ute i skärgården både nuförtiden och förut och vi fick ta del av en del spännande berättelser. Vi fick bl.a höra om hur man lyfter upp en snöskoter från 17 meters djup som farit genom isen. Börje lärde också minstingen att man ska spotta på masken om man vill få fisk då man metar. Så har han gjort sedan dess.

Dagarna på Beijarholmen flöt fram och fylldes med vardagssysslor, läsning och bastubad. Solnedgången kunde man se från bänken på klippan bakom gröna stugan, men ljuset och färgerna som bildades ute på fjärden om kvällarna är något som inristats i mitt minne för evigt.

Jag och min familj är mycket tacksamma för att vi fått denna erfarenhet. Vi har skapat många fina minnen tillsammans och kommer att tänka på Beijarholmssommaren med värme i hjärtat. Ett stort tack till Svenska folkskolans vänner för detta finfina stipendium.

Petra Autio

Så har vi då kommit till slutet på vår vistelse på Beijarholmen. Ni ska veta att vi har njutit av varje sekund på holmen. Trots att vi har lång väg hem till Österbotten har vi bara varit borta från holmen en helg sedan vi kom hit!!! Så det har blivit några kilometer i bil också i sommar. Men när man väl är här på holmen så glömmer man den tråkiga resan eller så gör man resan till ett äventyr.

Sista helgen i augusti firade vi forneldarnas natt på Beijarholmen. Vi samlade alla våra barn och deras män. Vilken tur att bordet var långt så vi alla fick plats!

Ungdomarna hade sommarjobbat klart och kom ut för att njuta.

Men de fick snart ganska tråkigt och gick in i skogen och drog ut lite ris till brasan...

sen blev de svettiga och ville simma... Hur det gick med den saken vet jag inte... Men vi firade också vår yngsta son som fyller 12 år!

Så kom äntligen mörkret och vi tände brasan och en vulkan.

Nu vill jag till slut bara tacka SFV för den här möjligheten. TACK!!!

Hälsningar Sonja & Tommy Johansson