Många pekfingrar har illustrerat fraser likt "Där är vi!". Åtminstone har hela ön bleknat under ett slitet område på sjökortet på stugväggen. Om jag inte missminner mig är kartan daterad någon gång på 1960-talet. Som ex-namnforskare kan jag inte låta bli att tycka att namnkaoset kring vår ö är intressant. Något Beijarholmen finns inte alls på det här sjökortet. Börjes ö heter här Bärgarh, medan vår ö heter (ett knappt urskiljbart) Rish. Namnet Risholmen används också på den kopia av grundkartan som finns i hörnskåpet i Gula huset. En omfattande namngranskning av våra sjökort gjordes av Forskningscentralen för de inhemska språken, på 1990-talet skulle jag tro, och då har Bärgarholmen ersatts med Beijarholmen - men fortfarande som beteckning för ön norr om vår ö. Samtidigt har vi namnet Beijarholmen för den postadress som ger utdelning i lådan bakom båthuset.

Vi har använt en enda sorts skodon under vår tid på Beijarholmen. Gummistövlar. Eller så har det varit barfota utan stumpor och skor. Det har varit ett arrangemang som har bjudit på direktkontakt med varma klippor, då solen har behagat visa sig. De solfria och regniga dagarna har gummistövlarna gett bra skydd både mot väta och eventuella ormar. Andra har sett någon, men inte jag. Jag undviker att titta så noga.

Nu ser vi fram emot att också den sista familjemedlemmen inleder sin semester, så att vi får en hel vecka på holmen. Veckosluten har vi utnyttjat väl. Endast skolavslutning och studentdimission höll oss borta. Vi hoppas på ett omslag i vädret så att vi kan utöka våra tre soldagar hittills i sommar med minst lika många till. Och gå barfota.

Den kom med ett smatter mot plåttaket på Gula huset - hagelskuren på midsommardagen. Ändå är det någon som gör så att blommorna blommar. "Och nu så har sommaren kommit, och jag har just tagit bort snön." Vädret är vad det är och blir vad det blir.

Det allra finaste av allt fint på Beijarholmen är vyn. Man sitter där på Gröna husets veranda och scenografin förändras beroende på klockslag, väder och vind. Ibland seglar en båt eller en fågel över scenen. Det är ett skådespel som är beroendeframkallande. Och ger ro.

Vi har haft harungar i skogen, en svanfamilj i viken, ett måsbo på taket och myror i köket. Men inga myggor.

Jag kom tillbaka från dagens första dassbesök och träffade en dunig harunge framför stugtrappan. Den hoppade omkring i närheten av stugan hela förra helgen, men nu under midsommar syntes inga harungar. Vi hoppas den har blivit bättre på att gömma sig.

Svanfamiljen kommer varje kväll för att äta i viken. Den ena föräldern vakar över de fyra ungarna och fräser om vi kommer för nära, medan den andra håller sig mer på sin kant.

Måsungarna kläcktes i veckan och vandrade omkring på taket hela midsommarhelgen. I går, innan vi åkte i land, damp de ner från taket. Det gick snabbt och hade varit roligt att se. De stod alla tre och pep vid takkanten. Jag gick in för att hämta kameran och när jag kom ut ett par minuter senare sprang de omkring i blåbärsriset som yra höns. Men föräldrarna samlade dem snabbt och tog dem med upp på flaggberget. Där lämnade vi dem och hoppas de ska klara sig bra i stora världen.

På tal om blåbär, så tror jag holmen bjuder på de första mogna smultronen när vi kommer ut på fredag.