Logga in

Beijarholmsbloggen​

Logga in

Beijarholmsbloggen

Beijarholmen 15.5-14.7.2021

Det var ännu vinter när informationen om Beijarholmsstipendiet droppade in mailboxen. En fantastisk överraskning, då covid-19 fortfarande satte stopp för alla andra sommarplaner. Äntligen något trevligt att berätta för familjen gällande inkommande sommar.

Det blev maj och dags att ta sig mot Beijarholmen. Vi körde till Möviken vid Barösund, och i hamnen väntade Börje med båten, äntligen var vi på väg till Beijarholmen. Ute i skärgården var det soligt men kyligt, då havsvattnet ännu var så kallt då våren varit sval.

I maj hann vi tillbringa två veckoslut på Beijarholmen och bekanta oss med stället och planera inför sommaren.

När sommarlovet började i juni så blev det varmare, sommaren hade börjat. Jag och döttrarna åkte genast första måndagen i juni till Beijarholmen och hälsades välkomna av en havsörn på vägen till holmen.

Vi följde med djur och natur, det fanns mycket spännande att se och uppleva i skärgården. Sjöfåglar och deras läten blev bekanta, vi fick se fåglarna ruva i sina bon och senare hur fågelungarna växte och lärde sig flyga.

Vi såg även flera gånger hararna och hjortarna som lever på Beijarholmen och svanfamiljen hälsade på vid bryggan dagligen.

På veckosluten blev vi flera på holmen, (det gick inte att distansjobba i och med så svag nätförbindelse) så hustru kom med några gäster till Beijarholmen inför veckosluten. Men efter midsommar kunde äntligen alla i familjen vara på Beijarholmen, och släktingar och vänner hälsade på.

Vi njöt oerhört av det härliga sommarvädret! I juni-juli var det främst soligt och 20-28 grader varmt, det regnade endast tre dagar under hela vår vistelse på Beijarholmen. Simma gjorde vi nästan alla dagar (havsvattnet blev 24 grader i juli).

Paddla och båtturer, bada bastu och simma... Och Barösund besöktes många gånger, för där fick man ju köpa glass. Vi fick uppleva Barösund-dagen och se Ekenäs Powerboats då vi åt vid Scola i Barösund. Vi gjorde många utfärder i skärgården allt mellan Ingå hamn och Ekenäs centrum. Vi tog picnic vid bland annat Smörskär och Stora Fagerö.

Vi fiskade ofta och belönades med fin fångst; abborrar, gädda, gös, mörtar och Börje gav oss även ett par gånger sik. Jag fick igen en liten gnista för sportfiske efter många års paus. 

Det blev så supergoda maträtter av färsk fisk, och i vilken fin utsikt vi fick njuta av våra måltider.

Det var härligt att stiga upp och dricka sitt morgonkaffe i dessa fina vyer! Njuta av sommaren i skärgården tillsammans med familjen, och på kvällarna sitta ner och följa med solnedgången. Något som vi kan blicka tillbaka på med gjälde.

Ett stort tack SFV för denna fina möjlighet, det var en underbar sommar 2021 på Beijarholmen. Tusen tack!

 

Andraé Holmberg med familj
15.07.2021 kl. 08:59

Beijarholmen 15.5 - 14.7.2020

Meddelandet om att jag och min familj beviljats vistelsestipendiet på Beijarholmen var och förblir säkert året 2020s bästa meddelande!

Meddelandet kom under en grådaskig sportlovsdag. Det var en härlig hemlighet att hålla fram till den första april, då stipendiet officiellt delades ut. Våren 2020 blev en intensiv historia. Våra två tonåringar studerade hemifrån medan jag undervisade på distans. Vår yngsta, förskolebarnet, var också hemma. Då perioden av distansundervisning förlängdes och situationen på flera plan kändes tung var det fantastiskt att kunna berätta för barnen att vi hade något väldigt trevligt att se fram emot. 

 

Beijarholmen var under våren vår gemensamma dagdröm. Alla träningar, turneringar, scoutmöten och -evenemang och Stafettkarnevalen var inhiberade, vilket betydde att det skulle vara möjligt för oss alla att åka till Beijarholmen genast den 15 maj. Vi drömde oss ut till havs och det hjälpte oss orka. Vi drömde om fiske, bastubad och frisk luft. Vi drömde om stugliv, en helt “egen” holme och vackra vyer. Vi jobbade oss genom den intensiva perioden av distansundervisning. Mitten av maj närmade sig. Medvetenheten om att höga förväntningar kan innebära besvikelser kröp sig på. En till överraskning kom vi att få innan det var dags - dagen innan vi skulle åka ut till Beijarholmen för första gången återgick vi till närundervisning. Efter en märklig arbetsvecka packade vi ihop oss så fort vi bara kunde och åkte till Möviken där Börje mötte oss.

 

Ett varmt mottagande fick vi. Den enda som fräste till lite var svanmamman som låg och ruvade sina ägg på båtstranden. Börje, som hade ställt i ordning för sommarvistelse, visade oss runt. Stugan vid stranden var uppvärmd. Ved fanns under stugan, så vi inte behövde till vedlidret i första taget - där låg nämligen storskraken och ruvade. Luften var frisk, vyerna var otroliga och tystnaden var skön. Fel.

Tyst var här egentligen aldrig. Förutom svanen och storskraken trivdes en massa andra fåglar - Beijarholmen är ett riktigt fågelparadis. För oss mindre insatta ornitologer var det mäktigt att se både gråhäger och havsörn flyga förbi,  lyssna till mängden ejdrar, tärnor och måsar. Strandskatans läte kom att bli oss bekant.

 

Första veckoslutet vandrade vi runt och bekantade oss med stället. Vi var tagna av den vackra holmen -  den gamla skogen, de vackra och karga klipporna med de vindpinade tallarna och alla vackra stenar och de slipade bergsklackarna. De fantastiska vyerna. Fåglarnas oavbrutna sång, de många hararna och de segt ringlande huggormarna invid husknuten välkomnade oss till sin ö. Vi premiärbadade bastun och kastade mangrant vinterpälsen redan innan badbryggan var på plats. Veckosluten i maj tillbringade vi på Beijarholmen. Det var fint att få följa med hur naturen vaknade till liv. Vi fiskade, badade bastu och njöt av ljuset och havet. 

 

 

Svanäggen kläcktes och sex små ulliga svanungar simmade runt holmen med sina föräldrar. Den söndagen undrade vi vilken ful ankunge som skulle kläckas ur det sjunde ägget, det som låg kvar i boet efter att de andra simmat iväg för att presentera sig för Börje och Etti.

Besvikelsen över att det sjunde ägget varken blev en svan eller en ful ankunge kom vi över då vi märkte att svanarna trivdes i vår närhet. Under hela vår vistelseperiod på Beijarholmen följde vi med svanfamiljens förehavanden och svanungarnas uppväxt. Men så som det mesta, hade också den här historien sin baksida. Då vi åkte i medlet av juli fanns bara två svanungar kvar. En av ungarnas sista kamp fick vi se på nära håll vid vår brygga.  

  

 

Under juni månad bodde familjens yngsta och jag på Beijarholmen. Under våren hade mycket inhiberats och varit osäkert. Men i juni öppnades samhället sakta upp, vilket innebar att vår mellerstas fotbollserie spelades, nu med intensivare tidsintervall. Sommarjobbet vår äldsta fått var osäkert in i det sista, men lägren hon skulle vara ledare på genomfördes. Min man arbetade intensivt. Det här innebar att vi var två som bodde på Beijarholmen och till veckosluten kom resten av familjen ut till holmen, inte sällan med gäster med sig. Det var otroligt roligt att kunna träffa saknade vänner och släktingar efter en lång period av social distansering!

 

Dagarna på tumanhand med den blivande skoleleven var fyllda av upptäcktsfärder, läsning, pyssel, kojbygge, fiske, spännande diskussioner och simning. Vi förundrades tillsammans över naturen, speciellt fåglarnas liv och följde med fågelungarnas uppväxt (och vissas död).

Veckorna kring midsommar var otroligt varma och stilla - då passade vi på att äta morgonmål och läsa på klipporna.

Mellan varven doppade vi oss och simmade i havsvattnet som var otroligt varmt. En dag tror jag vi kom upp till närmare 20 dopp i havet. Doppa oss i havet var det första vi gjorde på morgonen och det sista vi gjorde innan vi lade oss. Till vår stora sorg hade vi “ärtsoppa” vid bryggan några dagar före midsommar.

Bortsett från de några dagarna den veckan och någon annan stormig morgon i slutet av juni tog jag mig ett morgondopp varenda morgon jag vaknade upp på Beijarholmen. Morgondoppet i denna täta dimma är speciellt minnesvärt.

 

På Beijarholmen återhämtade jag mig efter läsåret. Jag fick en betydligt bättre dygnsrytm, trots de ljusa försommarnätterna. Jag sov så gott, bortsett från två nätter. En natt vaknade jag av dova knallar och skallrande fönsterrutor. Naturen bjöd mig på ett skådespel vars likhet jag aldrig sett förut. Åskan snurrade på  - stundvis var den riktigt nära, för att försvinna längre bort och åter komma närmare.

Under den varmaste perioden i slutet av juni hade vi gäster på besök och vi hade badat bastu två kvällar i rad. Jag kunde inte sova eftersom det var alldeles för varmt i stugan. Precis innan soluppgången gick jag ut och satte mig för att följa med ett annat av naturens vackra skådespel. Till och med de allra flesta fåglar förstod att respektera soluppgången med tystnad. Den stunden var så fin och jag var egentligen väldigt glad för att jag inte hade kunnat sova.

 

Midsommaren 2020 kommer vi minnas för alltid. På holmen var vi fem vuxna och sex barn. Vädret var strålande - varmt och soligt och minimalt med vind på midsommarafton. Längst ute på klipporna dukade vi upp ett långbord som pryddes av de härligaste blombuketter.

  Vi badade bastu och doppade oss i havet  och samlades för minnesvärd flagghissning med trumpetfanfar, innan vi dukade upp nypotatis, sill, rökt lax och gravad sik. Siken hade vi fångat på Beijarholmen någon vecka tidigare. 

Stämningen, att sitta vid ett långbord precis vid vattnet, och avnjuta den härligaste fiskmåltid i sällskap av goda vänner, var magisk. Efterrätten avnjöt vi uppe på “utkiksberget” bakom strandstugan. Där satt vi på filtar och åt blåbärspaj och drack kaffe medan solen skapade pastellfärger på himlen. Skratten ljöd vidare.

Veckorna efter midsommar var vi periodvis lite fler på holmen. De äldre barnen kunde vistas lite mera ute i skärgården och med dem deras kompisar. Våra vänner och deras familjer turades om med tonåringarna att bo i gula stugan. En sån otrolig tur att ha tillgång till två stugor! Detsamma gäller båtarna, det var så fint att kunna åka för att söka någon på förmiddagen, men ändå veta att andra hälften kunde komma ut med egen båt.

Börje tipsade oss om att åka till Smörskär, som ligger längst ute i havsbandet. Veckosluten då familjen var samlad gav oss tyvärr inte möjlighet att åka dit. Antingen hade vi blivit alldeles för många i båten eller så var havet inte tillräckligt lugnt. En kväll gjorde vi ett försök, vinden hade mojnat och vid vår strand var det stilla. Vi kom nära, men inte ända ut. Vi valde att inte ta iland eftersom dyningarna, efter ovädret dagarna innan, var onödigt stora. Vackert var det, det öppna havet. 

 

 

Vi trivdes alla väldigt bra på Beijarholmen. Det blev hela familjens viloställe. Vi njöt av att vara tillsammans, fiska, diskutera livet, lyssna på naturen och fascineras av de vackra färgerna i solnedgången.

Många var de kvällar som jag satt ensam på en solvarm klippa, längst ute på udden och njöt. Doften av havsstrand blandat med solbränd hud och ljudet av små vågor som slår upp mot berget bildade bakgrundsmusik för fåglarnas orkester. De tre sista veckorna på Beijarholmen höll jag mig borta från den yttersta udden. Orsaken var den lilla fågelungen. En kväll splittrades en strandskatsfamilj med två ungar för att jag ville sitta där på udden. Det oljud som följde var hjärtskärande. Så till den grad obehagligt att jag höll mig borta från min favoritplats (okej, en av dem). Den sista kvällen vi var på holmen bjöd vi Börje och Etti på te och våfflor. Vår yngsta ville absolut visa sin lekplats och “Silja Line” för våra gäster, så vi gick ut på klipporna. Ornitolog Sjöblom gavs tillfälle att  visa strandskatsungen jag så stolt berättat om. Se där ja, en måsunge var det visst. Vilken tur att vi kan lära oss så länge vi lever!

 

 

 Diskussioner kring Östersjön och vad vi som individer och familj kunde göra återkom i olika format. De diskussionerna kommer vi garanterat att återkomma till och vi gör vårt bästa för att också i fortsättningen värna om naturen och skärgården. Våra minnen från Beijarholmen återkommer vi också till med jämna mellanrum. Vi minns, vi värnar om dem och är otroligt tacksamma för att vi fick det här stipendiet. Tusen tack!

 

 

Anna Sjöblom med familj

 

16.11.2020 kl. 17:12

Beijarholmen 16.7-15.9.2020

Vi har fått vara med om en oförglömlig sommar på Beijarholmen i Barösund! Jag trodde inte att det var sant när SFV i februari meddelade att de hade beslutat att tilldela mig Beijarholmsstipendiet 16.7-15.9.2020. Perioden mellan februari och mitten på juli kändes som en evighet som aldrig skulle ta slut. Jag och min familj drömde och försökte föreställa oss hur det skulle bli att få bo på Beijarholmen.

De första dagarna på ön kändes allt overkligt. Vilket paradis vi hade kommit till! Jag tänkte en hel del på Birgit som har skänkt ön till SFV. Hon hade nog ett stort hjärta som gjorde det möjligt för så många andra att få njuta av hennes och Ivars vackra ö. För att inte tala om SFV som beslöt att ge oss stipendiet i år och Börje som fanns på grannön och gav råd om båtarna och husen. Jag var och är fortfarande fylld av tacksamhet till allihopa!

De två husen som mötte oss på ön var välutrustade och i fint skick. Det gula huset som fanns närmast båtarna var ljust och fint och man kunde se havet från alla fönster. Där fanns ett kök, matplats, vardagsrum med en kamin och tre sovplatser, ett sovrum med två sängar. Utanför huset fanns en bastubygnad med elbastu. I gula huset trivdes tonåringarna bra och vistades en hel del där när vi inte hade gäster på besök. Joel sov där ensam flera nätter också.

Det gröna (eller svarta) huset hade två sovrum med fem sängar, ett kök, ett allrum med ett stort matbord, en soffgrupp och öppen spis. I samma bygnad fanns en Aitokiuas vedbastu som gav mjuka och avkopplande bad med tillhörande bastukammare.

Naturen på Beijarholmen är så vacker! De fina klipporna blev mina absoluta favoriter. De är så släta med vackra färger och varma var de hela sommaren. Vi gick många promenader runt ön när vi bara njöt av den fantastiska omgivningen med klippor, blått hav och vacker skog. En speciell plats blev bl.a. "Randen" där vi hade picknick flera gånger eller "Badklipporna" därifrån ungdomarna hoppade i för att simma.

            

På klipporna framför gröna huset har vi ätit många långa frukostar, där har vi suttit tillsammans och umgåtts med familjen, kära vänner och släktingar, skrattat tills magarna värkt eller lyssnat på havets kluckande och ibland till och med absolut tystnad.

Jag och ungdomarna hade inte kört båt innan vi kom till Beijarholmen, så till en början var jag kanske lite smått nervös innan jag provade (kan hända att min man beskriver det annorlunda...). Det visade sig att Tilda och Joel var en ren naturbegåvning när det gäller att köra båt och jag tyckte det var riktigt roligt. Joel och jag körde helst Silver Beavern medan Tilda hellre körde med lilla båten som hade snurra.

       

En dag tog Tilda och Fredrik en tur med lilla båten runt ön Hättö som ligger nära Beijarholmen. Ön är ett inhängnat naturskyddsområde dit det är förbjudet att ta i land. Det visade sig bli en lagom dramatisk tur när de råkade köra på grund och snurran stannade. Efter både ett och annat försök att få igång snurran gav de upp och tog till årorna. När de hade rott en bit kände de sig plötsligt iakttagna och insåg att tre stora Mufflonfår betraktade dem vid vattenbrynet. Vilken upplevelse! Blickstilla stod de där med stora maffiga horn och tittade på dem. Efter flera försök att få Mufflorna på bild beslöt de sig för att ro vidare och för att sedan försöka dra igång snurran igen. Den här gången lyckades de få igång den. När de närmade sig land vid Beijarholmen lyckades de av någon anledning ännu tappa en åra i vattnet också, men de fiskade upp den igen och äventyret var över för denna gång.

Efter ett tips från en vän som känner till Barösund bra gjorde vi flera utflykter till Bjurs. Där vandrade vi i skogen och njöt av fin utsikt vid klipporna. Där hittade vi både kantareller och blåbärsställen. En förmiddag åkte vi iväg dit och plockade blåbär och självklart blev de blåbärspaj den eftermiddagen på Beijarholmen. 

       

Nog finns det ett fint serviceutbud här i Barösund! Allt från en närbutik till flera caféer och matställen. Här har vi fått njuta av god mat och glass minsann!

En dag när barnen tyckte att det var dags att vidga sina vyer åkte vi iväg till Raseborgs slottsruiner där vi fick bekanta oss med historien om den. Efteråt åkte vi vidare till Ekenäs där vi åt lunch och simmade. Joel som tycker om att hoppa gjorde en bakåtvolt från trampolinen. En toppendag i soligt sommarväder för oss alla. 

Under de tre veckor som vi hann spendera på ön under smestern var vädret oftast bra. Vi fick vara med om många vackra solnedgångar. Jag kommer speciellt att minnas en alldeles särskild kväll efter en grå och stilla dag. Jag satt på terassen och scrollade genom flödet på telefonen när jag plötsligt tittade upp och insåg att himlen var alldeles rosa och den vackraste regnbåge jag har fått uppleva lyste upp himlen. Jag försökte fånga regnbågen på bild men bilderna gör den inte rättvisa. Känslan av att leva i en bubbla här ute på Beijarholmen förstärktes verkligen den kvällen.

Efter den exceptionella våren 2020 med allt vad den innebar, var den här pausen ute i verkligheten något som vi alla behövde. Stipendiet har gett oss landkrabbor en riktig "skärisommar" som vi alla kommer att minnas med glädje. Nu är det inte bara Fredrik som vill skaffa båt i vår familj längre utan allihop.

Tusen tack SFV för att ni gav oss möjlighet till den här fina upplevelsen!

Anna-Lena Baarman
11.10.2020 kl. 10:15

BEIJARHOLMEN 16.7.-15.9.2019

Septemberkväll, regnet smattrar mot fönsterrutorna här hemma i Pargas och solen har gått ner för länge sen. Sommaren är definitivt över. Den gick fort i år igen, liksom den oftast gör. Det var dock en sommar som kommer att stanna i våra minnen för alltid. Sommaren 2019 var sommaren då vi hade lyckan att få leva stug- och skärgårdsliv på vackra Beijarholmen.

Beijarholmen var så mycket mer än vi hade förväntat oss. Redan det faktum att det var en hel holme med två stugor vi skulle få rå om i två månader kändes helt otroligt. Och två bastun, båtar, kanoter.. För att inte tala om de släta klipporna och de otroligt vackra vyerna, naturen, tystnaden och havet. Det går inte att beskriva!

På Beijarholmen släppte vardagsstressen nästan omedelbart. Det finns inga tidtabeller att passa där. Åtminstone inte för oss som har nästan vuxna barn. Det var en härlig känsla att koka morgonkaffet, ta en smörgås i handen och gå och sätta sig på klipporna och veta att här får man sitta precis så länge man vill. Oftast satt vi där länge. Segelbåtar gled förbi, svanfamiljen tog sina simturer, vågorna kluckade mot stranden. Börje och hans bror åkte och lade ut näten och vittjade dem på kvällen, semesterfirare i motorbåtar och kajaker åkte förbi. I horisonten kunde man skymta större fartyg. Då det blev för varmt var det skönt att ta ett dopp i havet och lägga sig och torka på de solvarma klipporna med en bra bok. Blåste det in mot stranden var det bara att sätta sig på andra sidan holmen i stället. Det fanns alltid nånstnas som det var lä.

Dagarna fick sin naturliga rytm. Det gjorde ingenting fastän det inte fanns rinnande vatten och bekvämligheter som t.ex. dusch. Att hämta vatten från brunnen, värma det till disk och bastu, diska för hand och tvätta håret med en skopa blev en naturlig del av livet. Då det inte finns tidtabeller och måsten gör det ingenting fast processen med att värma bastun tar 4 timmar, allt får ta den tid det tar.

Dagarna fylldes av olika upplevelser. Det var intressant att följa snoken som bodde bland klipporna vid stranden. Ibland tog den sig en simtur, ibland låg den bara och solade. En gång kom den upp från havet med en löja i munnen och lade sig på berget för att njuta av sin måltid. 

Båtturer med snurrabåten och Silver Beavern blev dagliga programinslag. Kanoterna var i flitig användning, liksom kastspöna och metspöna. Mest fisk fick vi dock efter att ha lagt ut nät en kväll. Då fick vi äta både rökt och stekt abborre så mycket vi orkade! Besök fick vi av både släkt och vänner och alla var imponerade över "vårt" paradis.

 

 

 

Kvällarna var ännu vackrare än morgnarna. Varje solnedgång var unik. Ibland var det månsken, ibland spegelblankt, ibland drog stora moln fram över kvällshimlen. Tyvärr var myggorna ett ständigt sällskap under kvällstimmarna så ibland måste vi ge oss och sätta oss inomhus för att inte bli uppätna.

 

För oss som har två tonåriga flickor och en 12-årig pojke blev tiden på Beijarholmen unik. Det är ytterst sällan vi är alla tillsammans hemma och umgås nuförtiden. Hobbyn, träningar och kompisar upptar mycket av våra ungdomars fritid, och så skall det vara. Men på Beijarholmen hade vi tid för varandra. Tid att spela sällskapsspel, att skratta tillsammans, att åka på båtutfärder och att prata om både roliga och allvarliga frågor om Livet. Det var mycket värdefullt!

Jag vill rikta mitt varma tack till SFV för att ni gav mig möjligheten till dessa värdefulla veckor! Beijarholmen fick en plats i mitt hjärta. TACK!

Heidi, Danne, Elin, Lina och Joel Hermansson

samt hunden Ludde 

Forneldarnas natt 2019 på Beijarholmen

Ser ni maneten?

 

 

Heidi Hermansson
16.09.2019 kl. 20:46

Beijarholmsvistelse 15.5-14.7 2019

Det var ett glädjande besked som nådde oss när vi fick höra om att vi skulle få vistas på Beijarholmen sommaren 2019. I april fick vi delta i SFV:s fina vårfest på G18 där Peter fick ta emot stipendiet.

Direkt första helgen vi hade möjlighet att åka ut gjorde vi det. Välkomstkommittén stod vid stranden och tog emot men stannade inte för att stifta närmare bekantskap, utan skuttade iväg inåt skogen. Vi kände oss lite som inkräktare på detta ställe där djuren hade fått husera i fred så länge. Storskraken hade byggt bo i vedlidret och huggormsungar kröp iväg åt alla håll. Snattret på fågelskäret om kvällarna var imponerande. Lite för nära kom naturen när vi vaknade på söndagsmorgonen av att åttaåringen sa: ”Mamma, det är en orm här inne”! Och jo, ett av ormynglen hade tagit sig in i stugan och låg där mitt på vardagsrumsgolvet. 

På Beijarholmen finns två stugor med sammanlagt 10 bäddplatser. Gula stugan är byggd på 30-40-talet och har en riktig ”mormorsstuge-känsla”. Bastustugan är byggd i slutet av 80-talet och framför den finns fina klippor och en fantastisk utsikt. Som stipendiat har man tillgång till två båtar. Den större är bra att ha med alla saker som skall fraktas fram och tillbaka! Den mindre båten är perfekt för att göra utfärder med. Dessutom finns det en roddbåt och två kanoter. Bakom gula stugan finns en elbastu. Den badade vi aldrig i, men vedbastun däremot eldades desto oftare. Bastu-ugnen där är en Aito-kiuas som eldas på ett helt annat sätt en ”vanliga” bastu-ugnar, men vi har eldat sådana tidigare så för oss var det inga problem. Utanför gula stugan finns en brunn med drickbart vatten, vilket underlättar livet på holmen betydligt.

När sommarlovet sedan började åkte vi ganska snabbt ut till ”vår ö” igen. Vi hade verkligen tur med vädret och hela juni var det mer eller mindre solsken. Vattnet däremot var iskallt, vilket dock inte hindrade våra barn från att simma. Speciellt åttaåringen bestämde sig för att simma minst en gång varje dag – och det lyckades han med. Dagarna här har vi tillbringat med att läsa, fixa lite, åka båt, bada bastu, meta och bara koppla av. Frukost nere på klipporna har vi ätit så gott som alla dagar.

Roligt har det varit att följa med alla djuren. Svanparet som ”äger” ön har vi döpt om till ”väktarna” för de jagar bort alla som inte hör hemma här. Också Peter blev bortjagad då han satte våtdräkten på sig och försökte simma några längder nedanför bastustugan.

Harar finns här flera och de är väldigt orädda. Strandskatorna ser roliga ut med sina grannröda näbbar och ben. Dock kan de föra ett himla liv när de hysteriskt pipande flyger omkring. En gåsfamilj med tre ungar har vi också fått följa med. Vissa kvällar har det suttit 70 ådor på fågelskäret och det är en imponerande syn då de alla flyger iväg samtidigt då en örn närmar sig. Nära båtbryggan har ett måspar två ungar och det har ibland varit lite spännande att ta sig till båten då de kommit flygande för att skydda sina små. Ett par snokar har vi också sett. En dag kom ett korsnäbbspar och tvättade sig i en pöl precis nedanför terrassen och en kväll fick vi uppleva vad det betyder när ”Tordmulen flyger i skymningen” då stora surrande skalbaggar flög rakt emot oss. Mindre uppskattade djur som vi träffat på är fästingar och älgflugor, turligt nog inte i stora mängder.

I början av sommaren var varje skreva full av baldersbrå och gräslök. I gula stugans trädgård blommade iris och en ensam pion tillsammans med vackra förgätmigej och violer.

Vid midsommartider började det blomma ännu mer. Älggräs, skogsstjärnblomma, käringtand, vänderot, rölleka, rödtoppa, fackelblomster, solöga, ängskovall, rödblära, strandlysing, johannesört, gul fetknopp och axveronika förvandlade skrevorna till blomsterängar i miniatyr. I skogen kunde man hitta både linnéa och blåbär.

Midsommar firade vi i goda vänners sällskap med egenrökt sik och rabarberkaka. Och trots att barnen lovade att meta fisken åt oss, så blev de Börje som fick stå för fiskandet i alla fall. Vi tackar! Rökugnen flyttades längst ut på udden för det var skogsbrandvarning. Midsommarkransen bands av gräslök – kanske inte den mest väldoftande kransen, men väldigt fin i alla fall!

För det mesta handlade och tankade vi båtarna i Barösund. Där finns också ett par restauranger.

Några utfärder gjorde vi under vår vistelse. Smörskär är en ö söder om Beijarholmen, som det tar ca. 15 minuter att åka till. Där finns en gammal, förfallen jaktstuga. Det var en mäktig känsla att vara så långt ute i ytterskärgården. Väl värt ett besök vid lugnt väder.

Sandnäsudd ligger ca. en halvtimmes båtfärd västerut från Beijarholmen. Där finns en restaurang, en butik, tennisbanor och en fin minigolfbana. Bakom minigolfbanan finns också en teaterscen som barnen tyckte var rolig.

En dag åkte vi till Raseborgs slottsruin. Därifrån gick vi den ca. 1 km långa Kärleksstigen till Forngården, ett hembygdsmuseum med 1700-talshus som har transporterats dit över isen. 

Utsikten från klipporna var någonting som vi inte kunde få nog av. Det är som en tavla som hela tiden ändrar utseende, men som aldrig slutar att fascinera. Därför har vi också massor av foton därifrån – från alla tider på dygnet och i alla sorts väder.

Snart är våra åtta veckor på Beijarholmen slut. Vi känner oss lyckliga, tacksamma och lite vemodiga. Det är lätt att känna sig hemma här. Livet på Beijarholmen är helt enkelt ganska roingivande. Vi är glada över att våra barn har fått uppleva en riktig skärgårdssommar. Härifrån tar vi med oss oförglömliga minnen. Känslan av solvarma klippor under nakna fotsulor kommer vi förhoppningsvis att kunna minnas ännu i novemberrusket.

Tack SFV för denna oförglömliga sommar och speciellt tack till Börje och Etti för all hjälp och goda råd!

Hejdå Beijarholmen! Hoppas vi ses igen!

Familjen Salminen

07.07.2019 kl. 21:39

Här bloggar vistelsestipendiater som besökt SFV:s Beijarholmen - en fyra hektar stor holme belägen i Barösunds yttre skärgård i Ingå. På holmen finns två välutrustade stugor med kök, matrum, sovrum och var sin bastu. Stället lämpar sig ypperligt för en barnfamilj, och den ena byggnaden kan utmärkt fungera som gäststuga.

Varje år i december kan lärare och lärare inom småbarnspedagogik på www.sfv.fi ansöka om vistelser, som fördelar sig såhär: en lärare under perioden 15.5—14.7, en färdigt utbildad lärare inom småbarnspedagogik under perioden 16.7—15.9.