Jag går igenom sommarens bildgalleri på min telefon och kan inte låta bli att flina åt mig själv. Hur blev det så här mycket på bara några veckor? Hur många foton av öns klippor skulle behövas för att verkligen minnas dem? Hur hade jag tänkt med de oändligt långa naturväktarvideona? Vilken version av framtida Lisa skulle uppskatta den knappt igenkännliga gråhägern i sommarnatten eller den klumpiga humlans patrullerande på strandklippan? Ö-Lisa verkar ha varit fast besluten; inget ska glömmas. 

Och trots att bildmängden och motiven kan kännas lite fåniga nu i höstmörkret, så berättar de kanske något om vad Beijarholmen gjorde med oss som fick spendera tid där. Vi var där, verkligen där. För en gångs skull. Och allt blev så betydelsefullt och speciellt, även humlan och hägern och gässen och dasset. Vi fick stanna upp och bara ta in, och det var helt underbart.

Det var ett förväntansfullt gäng som satte sig i båten från Möviken. Att köra den större båten var för oss den pirrigaste delen av vistelsen, och det var skönt att vår värd Niclas kom emot och körde ut oss den första gången. Sedan fick vi öva i lugn och ro i viken (sorry grannar för allt oväsen!:))

 

Snart efter ankomst hittade barnen sina favoritsysslor; fiska och paddla eller ro. Det kändes lyxigt att ha tillgång till både roddbåt och kanoter och den skyddade viken var perfekt för barnen att öva i.

 

Om man frågar det här barnet så var fisket det roligaste på ön, han kunde hålla på med det i timmar. Fångsten blev rätt blygsam, men entusiasmen höll i ända till slut.

 

Mamman fick också delta i fisket, men främst genom att reda ut trassel. Som tur blev också det ganska meditativt efter en stund.

 

Denna humla i många, långa filmsnuttar. Oklart hur jag tänkte där.

 

Ett barn hade kommit på att ta med sig sin täljkniv, och bra så. Det blev en och annan barkbåt och många mer abstrakta konstverk.

 

Alla tiders lyx med svampskog på bakgården!

 

 

Vår vistelse på Beijarholmen möjliggjorde också för oss att ta emot långvägabesök, vilket vi i vanliga fall bor för trångt för. Det fanns en liten oro i förväg; skulle det kännas trångt och styvt med mycket människor i stugan eller skulle det finnas tillräckligt med plats för alla att hitta lugnet? Skulle vi “slösa bort” dyrbar egentid på att vara värdar?

Min oro visade sig vara obefogad. Stället var perfekt för besök, så stort och luftigt och så mycket att göra, att alla kunde sprida ut sig och sammanstråla enligt egna behov av sällskap. Det skulle kanske till och med ha känts fel att inte dela med sig, när det fanns så mycket plats. Och visst ger det ju också en själv glädje att få bjuda på något så fint åt andra. Den tyska väninnan var såld från första stund och kunde inte sluta sucka över hur tyst det var. Att det finns såna ställen. Att man får ha det så. 

Den spanska familjen kom på sitt första finlandsbesök och det kändes oerhört fint att få bjuda dem på en övistelse. De fick uppleva många första gånger; bada bastu, baka kanelbullar, plocka kantareller och blåbär, köra båt, meta. Vi var stolta värdar och genom våra upprymda gäster kändes programnumren också för oss ännu mer speciella.

 

Bullabak över språkgränserna.

 

Det kvarlämnade pusslet blev en otippad succé. Som bäst var sju huvuden böjda över bordet i djup koncentration.

 

 

Börje från andra sidan viken (inte på bild) kom med en fiskhälsning. Mycket omtänksamt och jättegott!

 

Blåbärspankisar på tyskt vis.

 

Även under regniga dagar var det mysigt att simma. Bara den mesiga mamman höll sig torr.

 

Nu drömmer vi oss tillbaka till de här sommarkvällarna, så obeskrivligt vackra att man bara måste ta en sista tur före solnedgång.

 

 

Ön erbjöd så mycket att göra, att inte ens skärmtid var aktuellt eller efterfrågat. Ingen var uttråkad en enda stund, inte ens när regnet öste ner. Jag visste att det skulle bli trevligt, men att det blev så positivt för oss alla var över alla förväntningar.

Jag är tacksam över att vi fick uppleva de här stunderna på Beijarholmen, och vi kommer alla att bära dem med oss. 

Ett varmt och ödmjukt tack till SFV för upplevelsen. Tack också till den trevliga fastighetsskötaren Niclas för all hjälp!

 

 

En sjöman älskar havets våg
och lärare med
När stormen piskar bastuns dörr
och lärare med

Farväl, farväl, förtjusande ö
Kanske vi ses igen 

Naturen inspirerar oss 
men inte den trut
Strandskatans unge fick sitt slut
hör havsörnens tjut 

Farväl, farväl, förtjusande ö
Kanske vi ses igen 

En strandäng står på klippan najs
vid vågornas brus
Gödslad utav gässens bajs
i aftonens ljus 

Farväl, farväl, förtjusande ö
kanske vi ses igen

Vid niotiden fisk man får
om havet är still
Med kokt potatis på bordet står
abborre och sill
 

Farväl, farväl, förtjusande ö
kanske vi ses igen

En ljuv semester hade vi
hör vågornas brus
Med lycka och vemod åker vi
hör vindarnas sus
 

Farväl, farväl, förtjusande ö
Kanske vi ses igen

Vi är så tacksamma och nöjda med vår vistelse här på Beijarholmen. Vi har blivit så många upplevelser rikare och det är något vi är lyckliga över. Att få somna till vågornas ljud och fåglarnas läten och vakna upp till bländande solsken och slöa dyningar på havet är verkligen något man njuter av på semestern. Dagarna här har flutit in i varandra, veckodagarna tappat sin betydelse och hjärnan har fått helt nya saker att fundera på, eller ibland inget alls att fundera på. Ibland har det också utspelat sig naturdrama i viken, revirdispyter mellan svanen och gässen, tragedin med strandskatornas unge och Snorre snoks förehavanden vid vattenbrynet. Det har varit fina fiskestunder och helt enkelt lugna dagar på de varma och soliga rundhällarna. Det kommer att kännas vemodigt men samtidigt lyckligt att lämna holmen tack vare alla fina minnen och upplevelser, men den tiden kommer senare. Just nu njuter vi och tar vara på varje sekund.

Tusen tack till SFV som gav oss ett sommarminne som vi aldrig kommer att glömma och till Niclas för att han sett till att omständigheterna var klanderfria.

Vår tid på Beijarholmen har kommit till sitt slut. Vistelsen har givit mig, min familj och våra gäster en upplevelse om skärgårdsliv vi drömt om. De tidigare stipendiaterna har beskrivit uppenbarligen omfattande om Beijarhomen och om allt upplevelsen kan medföra. Här kommer vår sammanfattning om vår tid på Beijarholmen.

Börje väntade på oss då vi anlände till Mövikens hamn. Hans bemötande var varm och välkomnande vilket svepte bort en del av nervositeten om att åka en främmande båt på främmande vatten. Han försäkrade om att vi kan vara i kontakt över de minsta lilla vi undrar över.

Börje visade oss rutten till Beijarholmen och visade oss runt på ön. Ända sedan februari, då beskedet kom att jag blivit beviljad Beijarholmsstipendiet, har vi längtat att få åka ut till holmen. Efter all väntan, avtal och bloggläsning visade det sig att holmen var en uppfyllelse om allt vi tänkt oss och lite till, särskilt för oss utan eget sommarställe eller båt.

Båda stugorna var väl utrustade. Vi bosatte oss i den gröna stugan vid bergsklipporna och lämnade den gula stugan och elbastun orörda. Vatten hämtades från brunnen och det var en del av holmens charm att det inte fanns rinnande vatten. Utedassen var fräscha och prydliga, i den mån som kan förväntas av ett utedass.   

Så småningom bildades en daglig rutin, som började med frukost på terrassen och andra koppen kaffe togs nere vid klipporna. Blicken fästes i havet och i båtarna som passerade. Det behövdes inte mer än det för att nå total ro.

Bastun eldades nära på dagligen och nästan alla av oss vågade doppa sig i havet. Alla måltider syftade vi att äta utomhus och några kvällar bar vi ner bord och stolar för att äta middag vid havet. En dag åt vi plättar med jordgubbs- och raparbersylt på klipporna och det var första och enda gången som getingarna gjorde oss sällskap.

En av våra gäster firade sin födelsedag på holmen så vi plockade blåbär för att få ihop en paj. Fästingarna gjorde bärplockningen en utmaning, eftersom de började krypa upp längs fötterna meddetsamma man steg utanför stigen, men lyckades plocka en riklig mängd trots allt.

Vi gjorde några exkursioner runt området med kanoterna. Särskilt nyfikna var vi över Hättö, på grund av öns intressanta historia, men som man fick hålla utkik över från ett avstånd. Med den lilla motorbåten gjordes ett par utflykter, bland annat till Bågaskär. Ett par gånger var vi till Barösund och på forneldarnas natt åkte vi också till Älgsjölandet, där en del firade kräftskiva i sina båtar.

För övrigt trivdes vi väldigt bra på Beijarholmen. Vi tog dagliga promenader runt holmen och utforskade naturen. Alla hittade sina favoritplatser och njöt av lugnet. Perfekt kontrast till en hektisk vardag. Det svaga nätverket var bara en fördel. I stället för att vara på våra telefoner spelade vi kort, läste böcker, badade och bara lät dagarna sväva förbi. En helg var det seglingstävlingen Barösund runt och rutten tog dem förbi Beijarholmen, så vi fick heja på alla deltagare.  

Det vistades en hel del fåglar vid holmen. Från dag ett följde vi med svanfamiljens liv. Familjen Svansson bestod av mamma Mathilde och pappa Pentti med ungarna Saga, Sören och Allu. Först höll de avstånd men snart vågade de komma helt vid stranden för att leta efter föda. Andra djur syntes inte till, förutom en mårdhund som sprang längs strandkanten första kvällen, men det var allt. Ormskinn hittades men ingen orm, som tur.

Mängden av fästingar var något otroligt. Ett par gånger hade vi hundarna med oss och de hämtade alltid fästingar med sig från sina rundtur. Annars var holmen ett drömställe också för hundarna, som fick springa lösa och bada i havet. Konstigt nog klarade vi mänskor oss utan fästingbett och man lärde sig leva bland fästingar genom att göra kontroller regelbundet och med rätt sorts klädsel. På vårt favoritställe, vid klipporna, behövde man som tur inte oroa sig för fästingar.

Vi hade tur med vädret. Det var inte många regniga dagar, eller så råkade det regna och storma under vardagarna då vi inte var på holmen. Vi bor inte så långt ifrån, att trots semestertiden tog slut, åkte vi ut till holmen varje helg. Sommarvärmen återvände just passligt till vår sista helg på holmen och med vemod började vi förbereda oss för en sista hemfärd.

De solvarma klipporna är något jag kommer att sakna. Värmen som varade långt in på kvällen. Jag kommer att ta mig tillbaka just till dom stunderna då det känns tungt i mitten av januarimörker och hoppas på ett återseende.

Tack Svenska folkskolans vänner för denna upplevelse!

Tack Börje för all din hjälp!

Vi njöt varje stund av livet på Beijarholmen. Vädermässigt varierande från heta soldagar vid klipporna till åskväder på riktigt nära håll. Att bada bastu hörde till de dagliga rutinerna. Det simmades, grillades och åktes ut på sjön med kanot, roddbåt eller motorbåt.

Hundbesök på ön. Vili gillar också klipporna.

En lördag landade gränsbevakningen på klipporna. Helikoptern hade hissat ner en läkare på en närliggande ö och väntade på våra klippor. Det var minsann spännande för alla i familjen. 

Djurlivet är rikt på ön och vi har sett en huggorm, en hare och otaliga fåglar. Till kvällen lugnar sig fåglarna och kvittrar med “lilla” rösten. Då sitter de vuxna i familjen på terrassen och låter blicken vila på horisonten.

Att följa med båttrafiken i Olympiafaret är ett sant nöje för oss som efter det här äventyret drar i väg på vårt vanliga sommarnöje med segelbåten.

Här kommer syrran!

Familjen Höckerstedt tackar SFV för vistelsestipendiet! Dessutom ett stort tack till Börje!

//

Piki, Harald, Amanda, Oscar, Elmer och Albin

Önskningar blir sanna

En augustikväll vid köksbordet i slutet av en tröttsam arbetsdag. Min blick fångades av en text skriven av Anni Ekström i Kirkkonummen Sanomat om sommaren i Beijarholmen. Jag blev omedelbart såld och mina ögon tårades när jag läste Annis vackert skrivna text om denna underbara plats. Medan jag läste tänkte jag samtidigt att det är synd att jag själv aldrig varit smart nog att söka och ta vara på en så underbar och unik möjlighet. Vardagen fortsatte, veckorna gick och den första snön hade redan fallit på marken, medan jag som av en slump stötte i Facebook på annonsen där Svenska Barnträdgårdslärarförbundet skrev att det var sista veckan att söka SFV-stipendier. Nu behövde jag inte längre fundera, utan jag visste att om jag ville få stipendiet så måste det fungera genast och snabbt. Kvalificerade och villiga människor fanns säkert gott om! Efter att ha fyllt i ansökan väntade vi förhoppningsvis. Våra förväntningar belönades precis innan vi åkte på skidsemester. Glädjen var på topp och samtidigt var jag full av spänning över allt som var på kommande nästa sommar.

Feststämning

I maj förverkligades stipendiet på ett festligt sätt på G18, där det ordnades en härlig fest för alla oss SFV-stipendiater med mat, blommor, härliga musikuppträdanden. Det viktigaste jag kom ihåg var Mirjam Kallands tilltalande tal om vikten av familjers och framförallt barns välbefinnande, för vilket hon även belönades med SFV:s Folkbildningspris för förtjänstfullt forskningsarbete. Det kändes speciellt fint att få delta i samma evenemang, för jag beundrar verkligen Mirjam Kallandi och hennes livsverk.

Förberedelser för det kommande

Innan vi åkte till Beijarholmen fick vi lära oss och upprepa reglerna för säker båtfärd, bekanta oss med sjökort, sjömärken och lära oss de viktigaste knoparna och hur man fäster repet på bryggan och båten. Som tur var var det ingen brist på material! Från Kyrkslätts Fyyri bibliotek lånade vi de aktuella sjökorten för att studera på förhand och från Ode i Helsingfors de böcker om som vi behövde, t.ex. om knopar.

Spänning i luften

I mitten av juli var det vår tur att bege oss till Beijarholmen. Att fara så lång sträcka med båt kändes spännande. Medan vår sån har kört båt med sin morfar, så var att köra båt var en helt ny sak för oss vuxna och vi insåg att man kan lära sig vad som helst så länge man är villig att anstränga sig och jobba hårt. Det visade sig vara en trevlig hobby och ingen svår raketvetenskap. Med tiden blev det en del av den dagliga rutinen att ta reda på sjöväder och information för sjöfarande, oavsett om vi bara var på ön eller åkte iväg med båt någonstans.

 
Vi har alltid drömt om en stuga vid havet och detta var liksom svaret på våra drömmar. Beijarholmen ligger i ett underbart läge, bara en dryg 20 minuters båtfärd från Mövikens småbåtshamn i Ingå. Beijarholmen bjuder till en avslappnad och fridfull vistelse mitt i naturen, där havet finns på alla sidor. Ön har två stugor, utedass, brunn, kompost, en vedbastu och en separat elektrisk bastu. Ön har mycket höjdskillnader och terrängen är ganska varierande beroende på vilken sida av ön man befinner sig på. Landskapen är hisnande vackra och unika. De två stugorna ligger i helt olika miljöer. Den ena ligger mer i skogsmiljö och den andra ligger på en klippstrand precis intill havet.

Här kan man njuta av varje ögonblick av måltiden medan man beundrar de underbara havslandskaperna och klipporna utanför. Det var åtminstone det vad vi gjorde, från morgon till sent på kvällen. Det var underbart att följa med svanarnas och andra sjöfåglars liv och beundra de vackra segelbåtarnom gled förbi, den ena efter den andra.

Jag gled med kanoten genom det smala sundet

Beijarholmen hade två kanoter som vi fick låna. För oss var det särskilt lugnande, mångsidigt och även säkert att röra sig med kanot i det underbara skärgårdslandskapet. Vi förälskade oss särskilt i områdets karaktär, ekologi och närhet till naturen. I början gjorde vi kanotturer bara i närområdet. Vi for främst runt Beijarholemen tills vi mäkte att havet lugnare, vågorna mindre, och vinden svagare på kvällen, och då lönar det sig att ge sig ut på längre äventyr.

Vi gjorde en kanottur run Hättö en dag och såg till och med en säl som tittade upp precis brevid oss. Hättö är ett naturreservat som man inte får gå iland på. En annan dag åkte vi runt Halsholm och Granholm, som båda hade underbara landskap som vi kunde beundra. Ja, skärgården är verkligen unikt vacker! Vi tog den längsta kanotturen runt Grundsö mot slutet av vår semester. Vårt sista veckoslut hade vi tänkt åka ännu längre, men då blåste det för mycket.

Med motorbåten gjorde vi bara en tur till Gölisnäs friluftsområde där vi stekte korv och lärde oss känna området till fots. Enligt vår åsikt är onödig sjötrafik och belastning på havet bara meningslöst och själviskt, speciellt när vi redan är på ett så underbart ställe. Vi har alla ansvaret för havets välmående och genom våra egna handlingar och val kan vi vårda en renare framtid i havsområdena. Vi har alla rätt och skyldighet att ta hand om miljön och framtiden.

Lycka är att gå i bastu vid havet

Bastubad är en del av den finländska kulturen. Vår bastu värmdes upp nästan varje kväll. Vi både el- och vedbastun men vår absoluta favorit var vedbastun. Det har vi inte tillgång till hemma. Vi sov också särskilt gott på Beijarholmen. Vi vet dock inte om det berodde på tystnaden, bastun eller bara på att vi tillbringade nästan hela dagen utomhus.

Beijarholmen är en hemlig pärla för fiskeälskare

Beijarholmen är speciell tack vare den varierande naturen. Det var trevligt att bara vandra på de heta klipporna, att ta det lugnt och läsa den boken som man aldrig hunnit med tidigare medan man njuter av solen, eller att plocka blåbär eller lingon i den skogklädda delen av ön och baka en läcker paj. Ön erbjuder något för alla! Tiden som tillbringas i naturens lugn är mycket avkopplande och återställande, vilket är en bra motvikt mot vardagens rus och stress. När du rör dig i naturen fräschar sinnet upp, kroppen fräschar upp och humöret förbättras.

Fiske var speciellt vår tonråriga pojkes favoritsysselsättning. Fiske är en trevlig hobby eftersom du kan njuta av det helt ensam medan du lyssnar på naturens ljud och bara fokusera på fiske. Å andra sidan är det också en social hobby och möjliggör kvalitetstid tillsammans med familjen, vilket skapar varma minnen och roliga fiskhistorier att minnas senare. Fiske kräver tålamod och uthållighet. Fisket lär dig att vara närvarande i nuet. Fisk som fångas från naturligt vatten i sig är högkvalitativ och näringsrik lokal mat. Fiske är också ett bra sätt att minska inköpsnotan! Fiske och fångst är bra för hälsan. Vi åt fisk många gånger i veckan, särskilt Finlands nationalfisk, abborre.

Objudna sommargäster som besvär

Fästingar är särskilt ett problem i skärgården, som tyvärr inte heller går att undvika på Beijarholmen. Att leta fästingar varje kväll blev en rutin för oss. Fästingar fäster sig på människor blixtsnabbt och det kan vara svårt att upptäcka dem. Men när jag lärde mig att skydda mig från fästingar var semestern lättare och mer avslappnad. Vi såg också flera dagar snokar, som först skrämde oss, men vi klarade oss i alla fall utan ormbett.

Hösten anländer till skärgården

Under utfärderna på sensommaren erbjuder skärgården mycket sådant som saknas på sommaren. De flesta semesterfirare syns på sommaren, då en oändlig ström av vita segel och motorbåtar flyter genom farleden, men det blir tyst i skärgården när skolorna börjar. Även vi måste lämna Beijarholmen under vardagarna när skolan och arbetet tog över i mitten av augusti. Men lyckligtvis hade vi ändå möjlighet att komma och att ladda batterierna på ön under helgerna. Havets värme gör att många blommor blommar i skärgården även i september ända fram till den första nattfrosten. Redan under vår sista helg i skärgården syntes hösttecken, en gnutta guld i björklöven och en gnutta vemodighet i sinnet. Luften var frisk och vattnet klart. De blågröna algarna från sommaren var inte längre kvar. Man kunde se de ömtåligaste och mest förtrollande ögonblicken i skärgården, när den mörknande himlen lyste upp av miljontals stjärnor som glittrade ovanför.

Det var en synnerligen gripande syn som man inte omedelbart kommer att glömma. Även åska och blixtar syntes på långa avstånd i ytterskärgården, inte att förglömma morgonsolens uppgång eller nedgång. Ingen kan förstå skärgårdens magi, de pastellfärgade kvällar och stjärnklara nätterna, om de inte har upplevt det själva.

Det magiska morgonögonblicket som skapades av havsrök och dis i september fick mig ofta att undra hur länge detta kunde pågå. Dimman var så tjock att den dränkte oss medan vi äventyrade på klippan. I fjärran bar skeppens osynliga dimhorn till våra öron i den annars drömlika tystnaden där till och med fåglarna hade tystnat, när de förberedde sin vandring till värmen i söder för att påminna oss om det snabbt växlande vädret till havs.

Tid att tacka

Vi är verkligen tacksamma och lyckliga över att vi har fått tillbringa en stor del av vår sommarsemester på Beijarholmen, där vi även kunde bjuda in vår närmaste familj för att njuta av sommardagarna med oss. Speciellt för oss var upplevelsen unik, eftersom vi inte har vår egen båt, ännu mindre en stuga vid havet. Tiden på ön gav oss uppskattad avkoppling, samvaro med familjen och glada sommarminnen, vilket hjälper oss att klara vardagen. Vi är säkra att ön alltid kommer att finnas kvar i våra minnen och när vi tittar på hösthimlen väntar vi på ett stjärnfall i hopp om att vi skulle kunna återvända till Bejarholmen som stal våra hjärtan. Ett stort tack till SFV som gjorde detta möjligt och till Börje som hjälpte oss igång och gav oss trygghet.

Minna Beijar med familj