Önskningar blir sanna

En augustikväll vid köksbordet i slutet av en tröttsam arbetsdag. Min blick fångades av en text skriven av Anni Ekström i Kirkkonummen Sanomat om sommaren i Beijarholmen. Jag blev omedelbart såld och mina ögon tårades när jag läste Annis vackert skrivna text om denna underbara plats. Medan jag läste tänkte jag samtidigt att det är synd att jag själv aldrig varit smart nog att söka och ta vara på en så underbar och unik möjlighet. Vardagen fortsatte, veckorna gick och den första snön hade redan fallit på marken, medan jag som av en slump stötte i Facebook på annonsen där Svenska Barnträdgårdslärarförbundet skrev att det var sista veckan att söka SFV-stipendier. Nu behövde jag inte längre fundera, utan jag visste att om jag ville få stipendiet så måste det fungera genast och snabbt. Kvalificerade och villiga människor fanns säkert gott om! Efter att ha fyllt i ansökan väntade vi förhoppningsvis. Våra förväntningar belönades precis innan vi åkte på skidsemester. Glädjen var på topp och samtidigt var jag full av spänning över allt som var på kommande nästa sommar.

Feststämning

I maj förverkligades stipendiet på ett festligt sätt på G18, där det ordnades en härlig fest för alla oss SFV-stipendiater med mat, blommor, härliga musikuppträdanden. Det viktigaste jag kom ihåg var Mirjam Kallands tilltalande tal om vikten av familjers och framförallt barns välbefinnande, för vilket hon även belönades med Folkets utbildningspris för förtjänstfullt forskningsarbete. Det kändes speciellt fint att få delta i samma evenemang, för jag beundrar verkligen Mirjam Kallandi och hennes livsverk.

Förberedelser för det kommande

Innan vi åkte till Beijarholmen fick vi lära oss och upprepa reglerna för säker båtfärd, bekanta oss med sjökort, sjömärken och lära oss de viktigaste knoparna och hur man fäster repet på bryggan och båten. Som tur var var det ingen brist på material! Från Kyrkslätts Fyyri bibliotek lånade vi de aktuella sjökorten för att studera på förhand och från Ode i Helsingfors de böcker om som vi behövde, t.ex. om knopar.

Spänning i luften

I mitten av juli var det vår tur att bege oss till Beijarholmen. Att fara så lång sträcka med båt kändes spännande. Medan vår sån har kört båt med sin morfar, så var att köra båt var en helt ny sak för oss vuxna och vi insåg att man kan lära sig vad som helst så länge man är villig att anstränga sig och jobba hårt. Det visade sig vara en trevlig hobby och ingen svår raketvetenskap. Med tiden blev det en del av den dagliga rutinen att ta reda på sjöväder och information för sjöfarande, oavsett om vi bara var på ön eller åkte iväg med båt någonstans.

 
Vi har alltid drömt om en stuga vid havet och detta var liksom svaret på våra drömmar. Beijarholmen ligger i ett underbart läge, bara en dryg 20 minuters båtfärd från Mövikens småbåtshamn i Ingå. Beijarholmen bjuder till en avslappnad och fridfull vistelse mitt i naturen, där havet finns på alla sidor. Ön har två stugor, utedass, brunn, kompost, en vedbastu och en separat elektrisk bastu. Ön har mycket höjdskillnader och terrängen är ganska varierande beroende på vilken sida av ön man befinner sig på. Landskapen är hisnande vackra och unika. De två stugorna ligger i helt olika miljöer. Den ena ligger mer i skogsmiljö och den andra ligger på en klippstrand precis intill havet.

Här kan man njuta av varje ögonblick av måltiden medan man beundrar de underbara havslandskaperna och klipporna utanför. Det var åtminstone det vad vi gjorde, från morgon till sent på kvällen. Det var underbart att följa med svanarnas och andra sjöfåglars liv och beundra de vackra segelbåtarnom gled förbi, den ena efter den andra.

Jag gled med kanoten genom det smala sundet

Beijarholmen hade två kanoter som vi fick låna. För oss var det särskilt lugnande, mångsidigt och även säkert att röra sig med kanot i det underbara skärgårdslandskapet. Vi förälskade oss särskilt i områdets karaktär, ekologi och närhet till naturen. I början gjorde vi kanotturer bara i närområdet. Vi for främst runt Beijarholemen tills vi mäkte att havet lugnare, vågorna mindre, och vinden svagare på kvällen, och då lönar det sig att ge sig ut på längre äventyr.

Vi gjorde en kanottur run Hättö en dag och såg till och med en säl som tittade upp precis brevid oss. Hättö är ett naturreservat som man inte får gå iland på. En annan dag åkte vi runt Halsholm och Granholm, som båda hade underbara landskap som vi kunde beundra. Ja, skärgården är verkligen unikt vacker! Vi tog den längsta kanotturen runt Grundsö mot slutet av vår semester. Vårt sista veckoslut hade vi tänkt åka ännu längre, men då blåste det för mycket.

Med motorbåten gjorde vi bara en tur till Gölisnäs friluftsområde där vi stekte korv och lärde oss känna området till fots. Enligt vår åsikt är onödig sjötrafik och belastning på havet bara meningslöst och själviskt, speciellt när vi redan är på ett så underbart ställe. Vi har alla ansvaret för havets välmående och genom våra egna handlingar och val kan vi vårda en renare framtid i havsområdena. Vi har alla rätt och skyldighet att ta hand om miljön och framtiden.

Lycka är att gå i bastu vid havet

Bastubad är en del av den finländska kulturen. Vår bastu värmdes upp nästan varje kväll. Vi både el- och vedbastun men vår absoluta favorit var vedbastun. Det har vi inte tillgång till hemma. Vi sov också särskilt gott på Beijarholmen. Vi vet dock inte om det berodde på tystnaden, bastun eller bara på att vi tillbringade nästan hela dagen utomhus.

Beijarholmen är en hemlig pärla för fiskeälskare

Beijarholmen är speciell tack vare den varierande naturen. Det var trevligt att bara vandra på de heta klipporna, att ta det lugnt och läsa den boken som man aldrig hunnit med tidigare medan man njuter av solen, eller att plocka blåbär eller lingon i den skogklädda delen av ön och baka en läcker paj. Ön erbjuder något för alla! Tiden som tillbringas i naturens lugn är mycket avkopplande och återställande, vilket är en bra motvikt mot vardagens rus och stress. När du rör dig i naturen fräschar sinnet upp, kroppen fräschar upp och humöret förbättras.

Fiske var speciellt vår tonråriga pojkes favoritsysselsättning. Fiske är en trevlig hobby eftersom du kan njuta av det helt ensam medan du lyssnar på naturens ljud och bara fokusera på fiske. Å andra sidan är det också en social hobby och möjliggör kvalitetstid tillsammans med familjen, vilket skapar varma minnen och roliga fiskhistorier att minnas senare. Fiske kräver tålamod och uthållighet. Fisket lär dig att vara närvarande i nuet. Fisk som fångas från naturligt vatten i sig är högkvalitativ och näringsrik lokal mat. Fiske är också ett bra sätt att minska inköpsnotan! Fiske och fångst är bra för hälsan. Vi åt fisk många gånger i veckan, särskilt Finlands nationalfisk, abborre.

Objudna sommargäster som besvär

Fästingar är särskilt ett problem i skärgården, som tyvärr inte heller går att undvika på Beijarholmen. Att leta fästingar varje kväll blev en rutin för oss. Fästingar fäster sig på människor blixtsnabbt och det kan vara svårt att upptäcka dem. Men när jag lärde mig att skydda mig från fästingar var semestern lättare och mer avslappnad. Vi såg också flera dagar snokar, som först skrämde oss, men vi klarade oss i alla fall utan ormbett.

Hösten anländer till skärgården

Under utfärderna på sensommaren erbjuder skärgården mycket sådant som saknas på sommaren. De flesta semesterfirare syns på sommaren, då en oändlig ström av vita segel och motorbåtar flyter genom farleden, men det blir tyst i skärgården när skolorna börjar. Även vi måste lämna Beijarholmen under vardagarna när skolan och arbetet tog över i mitten av augusti. Men lyckligtvis hade vi ändå möjlighet att komma och att ladda batterierna på ön under helgerna. Havets värme gör att många blommor blommar i skärgården även i september ända fram till den första nattfrosten. Redan under vår sista helg i skärgården syntes hösttecken, en gnutta guld i björklöven och en gnutta vemodighet i sinnet. Luften var frisk och vattnet klart. De blågröna algarna från sommaren var inte längre kvar. Man kunde se de ömtåligaste och mest förtrollande ögonblicken i skärgården, när den mörknande himlen lyste upp av miljontals stjärnor som glittrade ovanför.

Det var en synnerligen gripande syn som man inte omedelbart kommer att glömma. Även åska och blixtar syntes på långa avstånd i ytterskärgården, inte att förglömma morgonsolens uppgång eller nedgång. Ingen kan förstå skärgårdens magi, de pastellfärgade kvällar och stjärnklara nätterna, om de inte har upplevt det själva.

Det magiska morgonögonblicket som skapades av havsrök och dis i september fick mig ofta att undra hur länge detta kunde pågå. Dimman var så tjock att den dränkte oss medan vi äventyrade på klippan. I fjärran bar skeppens osynliga dimhorn till våra öron i den annars drömlika tystnaden där till och med fåglarna hade tystnat, när de förberedde sin vandring till värmen i söder för att påminna oss om det snabbt växlande vädret till havs.

Tid att tacka

Vi är verkligen tacksamma och lyckliga över att vi har fått tillbringa en stor del av vår sommarsemester på Beijarholmen, där vi även kunde bjuda in vår närmaste familj för att njuta av sommardagarna med oss. Speciellt för oss var upplevelsen unik, eftersom vi inte har vår egen båt, ännu mindre en stuga vid havet. Tiden på ön gav oss uppskattad avkoppling, samvaro med familjen och glada sommarminnen, vilket hjälper oss att klara vardagen. Vi är säkra att ön alltid kommer att finnas kvar i våra minnen och när vi tittar på hösthimlen väntar vi på ett stjärnfall i hopp om att vi skulle kunna återvända till Bejarholmen som stal våra hjärtan. Ett stort tack till SFV som gjorde detta möjligt och till Börje som hjälpte oss igång och gav oss trygghet.

Minna Beijar med familj

1. Äventyr

Vi kom ut till en ö där ingen av oss varit förut och kände genast äventyrets vindar blåsa. Gula huset blev den fasta punkten för familjen Razai, och familjen Lundmark-Eklund bosatte sig i det svarta huset. Därifrån började äventyret. Det innefattade allt från att lära sig manövrera Beijarholmens två båtar, navigera, utforska ön med branta klippor och skog både till fots och i roddbåt och kanot, eller helt enkelt att plocka ut sin första fästing. Att vänja sig vid utedass och bastubad i den sköna vedeldade bastun var ett äventyr i sig för vissa av öns invånare.

Ett minne för livet var utfärden till Kummelgrundet. Under många soliga dagar ute på klipporna hade vi spanat mot horisonten och tagit sikte på en ö vi ville ut till. Äventyret började en solig dag som kändes rätt vindstilla vid stranden, men som längre ut bjöd på sugande dyningar. Båten avgick två gånger för att alla skulle få plats och till slut var vi elva personer på äventyr ute på den avlånga ön. Där fann vi rikt fågelliv, färggranna blommor i klippskrevorna och en imponerande vy ut mot havet. Vi promenerade barfota över de släta rundade stenarna och njöt tills ett åskväder närmade sig och det blev bråttom att få över de båda båtskjutsarna tillbaka till Beijarholmen.

2. Människorna

Det har varit liv och rörelse på holmen under vår vistelseperiod. Barnen har sprungit mellan våra hus och trafiken ner till klipporna och simbryggan har varit livlig. Vi har grillat tillsammans och dukat upp för både barn och vuxna med utsikt över havet, men avståndet mellan husen har också gjort att alla på ön kunnat inrätta sin egen rytm och få utrymme att låta semesterkänslan ta över. De av oss som gillar tidiga morgnar med bastu och havsdopp har fått njuta av det, och de av oss som gillar sovmorgnar har fått det (och kommit balanserande med favoritkaffekoppen i handen lagom till förmiddagssolen).

Våra gäster har satt guldkant på vistelsen. Eftersom man kunnat vara utomhus har vi inte haft utrymmesbrist. Under midsommaren blev vi sex personer fler och dukade upp två bord där vi satt till långt in på natten och såg det sammetsmjuka vattnet sömlöst smälta ihop med den ljusa natthimlen borta vid horisonten.

Börje, som tog emot oss när vi började vårt äventyr, bor på ett stenkasts avstånd tvärs över sundet och fanns alltid där för oss när vi hade frågor eller behövde praktisk hjälp. Det känns som att Börje är en del av Beijarholmens själ. När han kom gående med en låda nyrökta abborrar kände vi oss verkligen välkomna på ön.

3. Vädret

Att säga att vi hade tur med vädret vore en underdrift. Till och med när det utlovats mulet och regn strålade solen i stället. En gång blev det åskväder med ordentligt regn och skrällar, men strax innan hade vi njutit av en underbar solnedgång. Det var bara skönt att somna med regnet trummande mot taket.

4. Naturen

På Beijarholmen blommar fetknopp, fackelblomster och gräslök, det sistnämnda i sådan mängd att man kan klippa ner i omeletten flera gånger i veckan om man så önskar. Smultronställen finns i tiotal och vi hann plocka de första blåbären. Man känner sig verkligen nära naturen. Vid postbryggan har vi följt med ett mås-par som vaktat sin växande unge med stor iver. Vi har sett sorkar och en snok, vilka väckt lika delar förtjusning och förskräckelse. Lagom till vår avfärd har ett svanpar börjat närma sig med sin unge och känner sig uppenbarligen hemma nära vår simbrygga.

5. Havet

Utan hav inget skärgårdsliv. Holmen erbjuder många möjligheter: det finns två kanoter, två motorbåtar och en roddbåt. Man har havsutsikt från båda husen. Det finns också fiskenät att lägga ut. Den av oss stipendiater som är av fiskarsläkt har vid två tillfällen fångat abborrar i nätet. Det har byxats, stekts och rökts abborrar, något som också barnen fått vara delaktiga i. När Börje kom och överraskade oss med sin rökta fångst samlade vi barnen och åt fisk med fingrarna från smörpapper. Samtidigt undersökte de ivrigt fiskens anatomi (”titta, jag tog ut fiskens öga!”).

Simsäsongen har varit aktiv på holmen med flera dopp varje dag. Det har fångats svallvågor och rutschats på det hala sjögräset på bergsklackarna. Och vilken tur att vi knappt siktat några blågröna alger!

6. Tid

Tid för reflektion, tid för återhämtning. Tid för samtal och tid för egna tankar. Tid att sitta ensam med kaffekoppen på klipporna eller ha djupa samtal på bastulaven. Att nätuppkopplingen inte alltid varit till de äldre barnens belåtenhet har varit en fördel. Det har funnits tid att vara i nuet, fjärran från ständiga distraktioner, till och med ha lite tråkigt. Både vuxna och barn har haft tid att läsa, spela sällskapsspel, plocka smultron, baka. Oväntade och spännande diskussioner har uppstått spontant, till exempel om rättvisa, rasism, världspolitik, miljö och musik. Man har också kunnat vara i sin egen bubbla och lyssna på ljudböcker eller podcasts och sommarprat. Att vara fri från många måsten som annars finns i vardagen har också frigjort kreativitet. Bland annat har ett helt nytt spel med stenar som spelpjäser sett dagens ljus ute på klipporna. En hel regatta med fantasifulla barkbåtar har också tillverkats.

Stipendiaterna passar på att tipsa: Ronja Stanleys sommarprat på Yle Vega om flickor med adhd samt Linn Ullmans podcastserie How to Proceed.

Barnen tipsar: Guinness World Records 2022, Roald Dahls Häxorna i tolkning av Penélope Bagieu, Eminems biografi ”Not afraid”, samt Alfons Åberg som alltid är aktuell.

7. Det enkla livet

Att lägga ut nät och äta fångsten nästa dag. Att plocka smultron på strå och blåbär till en enkel dessert med rårörd vaniljkräm. Att hämta vatten och bära in. Att tvätta kläder för hand sittande på en solvarm stentrappa. Att elda i öppna spisen. Att gå barfota. Det har varit en påminnelse om att människan mår bra av att leva enkelt.

8. Nya och gamla traditioner

Miljön på Beijarholmen inbjuder till att spinna vidare på traditionellt firande, i vårt fall kring midsommar. Stugan var lövad och blomsterprydd och också båten fick björkruskor som prydnad. Vid tiden för flagghissning samlades vi kring flaggstången och de före detta scouterna visade att takterna sitter i. Vi hann också fira ett födelsedagsbarn på ön som fick sånguppvaktning på morgonen och hamburgerbuffé och marängtårta på kvällen.

De nya traditioner vi hann vänja oss vid under vår vistelse byggde främst på att befria oss från måsten för att bara ta dagen som den kommer. Morgon- och kvällsdopp, kravlöst häng på klipporna, egentid och gemenskap om vartannat.

9. Pusslet

För att spinna vidare på temat traditioner förtjänar pusslet i svarta stugan ett särskilt omnämnande. Pusslet visade sig vara en Beijarholmstradition som enligt anvisningarna ska nämnas i bloggen för att ge ära åt den som lyckats få ihop alla bitarna, i det här fallet speciellt en av flickorna i svarta stugan.

10. ”The Shop”

Till barnens stora förtjusning öppnade en pop-up-kiosk på ön. Valutan var ”bollar” men de räknade snart ut att det gällde att plocka blåbär att betala med. ”The shop” som sålde sina varor genom köksfönstret i svarta stugan blev en fläkt från stora världen.

Ett stort tack till SFV för att just vårt gäng fick uppleva Beijarholmen under vistelseperioden 15.5-14.7.2022!

Agneta Lundmark och Sara Razai

Det var under sportlovsveckan i februari som jag snubblade över ett intressant e-postmeddelande bland mina spam, fråga mig inte hur det hamnat där av alla ställen. Jag fick läsa mailet ett par gånger för att våga tro att det var sant. Jag hade blivit tilldelad vistelsestipendiet till Beijarholmen! Något jag aldrig hade tänkt skulle hända och plötsligt hade vi ett fantastiskt och spännande äventyr att se framemot.

Det blev en lång väntan under vilken jag han drömma om skärgårdsliv flera gånger. Målbilden sol och glittrande hav var det som fick mig att orka de tyngsta veckorna. Jag hade målat upp hur vi åker på olika utfärder och utforskar skärgården och flera öar vi inte når från fastlandet. Det visade sig senare att vi det bästa var att bara vara på Beijarholmen, utan några som helst måsten eller planer.

Vi hade turen som fick våra semestrar inprickade med start från medlet av juli och skolan började först 16.8 i Kyrkslätt detta år. Med andra ord fick vi fyra hela veckor på Beijarholmen och efter det hann vi med flera helger före det var dags att ge upp härligheten.

Det var en varm och solig eftermiddag då vi styrde bilen till bredden packad mot hamnen. Där vänta Börje på oss med Sea Star båten, den större av de två båtar vi hade till vårt förfögande. Jag var rätt nervös att köra båten, då jag inte kört så här stor båt förut. Med Börje vid min sida gick det bra även om det var spännande. Vi sparade rutten på vår navigerings-app för att ha lättare att hitta till hamnen igen. Det visade sig vara bra att ha rutten sparad för de första gångerna, eftersom det inte var helt lätt att känna igen alla öar genast. Småningom blev rutten från holmen till hamnen och till Barösund bekanta.

Båtbryggan på Beijarholmen låg tryggt inne i en liten vik. Det pirrade i magen på oss alla då vi tog iland och det var dags att få se vår ö för första gången. Visst hade jag förväntningar efter alla tidigare blogg-inlägg med fina bilder, men verkligheten var något ännu vackrare. Det var aldrig långt till vattnet, var på ön en än befann sig. Två stugor i gott skick med bastu vid båda, två utedass och ett båtskjul med kanoter och roddbåt finns på ön.

Förutom båtbryggan finns en brygga vid den gröna stugan, från denna brygga simmade vi, och en brygga vid båtskjulet, här satt vi mest och njöt eller fiskade.

Sommarvädret var underbart och vi fick njuta av varma soliga dagar med simning och paddling på våra sup-brädor. Jag njöt av att sitta på klipporna och läsa eller beundra havet.

Senare när vinden vände och tog den varmaste sommaren med sig fanns det alltid någon sida på holmen som var i lä och det var lätt att välja en sådan klippa. Vi blev överraskade hur plötsligt vattentemperaturen ändrade. Ena dagen var det långt över 20 grader och följande dag hade temperaturen sjunkit med 10 grader. Då var det slut simmat för mig, inte ens från bastun förmådde jag simma. De andra i familjen fortsatte simma in i det sista, dock i samband med bastubad.

Vi hade besök av släkt och vänner. En del sov över och andra stannade för dagen. Vi själv bodde i den gröna stugan där det finns två sovrum med två plus tre sängar. Den vedeldade bastun ligger i denna stuga och i bastukammaren finns en säng. Min bror sov där två nätter då han hälsade medan de andra gästerna sov uppe i gula stugan. I gula stugan finns sängplats för två samt en bäddsoffa plus en till soffa där en ryms att sova. Vi hade även vänner som hälsade på med sin båt som de övernattade i.

Vi åt inte många måltider ute eftersom vi hade oturen att ha getingar som objudna gäster. Då en i familjen är rädd för getingar och en annan blev stucken i läppen tyckte vi att det var lugnare att äta inne. Det var bara vid måltiderna vid såg getingar, annars störde de oss inte.

Några enstaka gånger såg vi hjort-djur i skogen och en hermelin eller vessla klättrade en mörk kväll på terrassen, annars såg vi inte djur på ön. Fåglar fanns det desto mer av och speciellt då skarvarna kom fanns det mängder med fåglar.

Den fina svanfamiljen var intressant att följa med runt ön. Familjen trivdes inne i viken där de var noga med sitt revir och försvarade det då gässen var för nära.

En gång såg jag en snok på stranden och några gånger såg vi snoken simma. En simmande orm är en rolig syn då bara huvudet sticker upp, allt annat med en simmande orm är otäckt. Ingen orm-människa här inte. Jag fick följa med då snoken fångade en lite fisk som den slukade vid strandvattnet.

Som jag skrev i början hade jag tänkt mig fler utfärder än det blev. Det blev en tur till Ingå hamn en gång, vi handlade i S-market, åt i hamnen och avslutade med glass från kiosken före vi båtade hem igen.

Till Barösund blev det otaliga turer. Vi åt aldrig på Sågen, däremot blev det flera cafébesök med glass eller bulle. Vi fick beundra flera fina båtar i hamnen också. Barnen blev sugna på att nångång äga en stor lyxig yaht eller segelbåt.

Från stranden på Beijarholmen var det fin vy ut mot det öppna havet. Även här fick vi flera gånger se fina båtar passera. Långt ut på faret åkte Silja Line och Viking Line kryssningsfartygen. På faret strax utanför såg vi en dag en pråm frakta en traktor med höbalar i sitt släp, det var oväntat.

Då vi hade vänner på besök åkte papporna och barnen på utfärd till Bågaskär. Där gick de på det lilla museet som finns på ön samt dök ner i en bunker som är tillgänglig. Senare då vi hade min mamma med man som sällskap tog vi med dem till Bågaskär och nu var också jag med. 

Det blev en hel del fiskande med kastspö och metspö på klipporna. Efter den torra sommaren fanns det inte mask att hitta, som tur gick det att köpa mask på burk. Det blev flera abborrar som vi rökte eller stekte i smör. Det smakade sommar och barndomsminnen. 

Vi fick uppleva allt från varma soliga dagar till svala regniga dagar med mycket vind. Vattennivån var mycket låg då vi kom ut i juli. Då vädret växlade steg vattnet för att åter sjunka då det blev vackert. I september var vattnet så högt att våra vanliga rutter längs klipporna inte var tillgängliga om vi ville hållas torra om fötterna.

Hisnande vackra solnedgångar avlöste varandra och det var svårt att slita sig, som tur fanns det tid att stanna upp och beundra om kvällarna.

Kvällarna blev mörkade i takt med att hösten kom och även detta hade sin charm.

En del kvällar var det stjärnklart och månen lyste upp stranden med sin månbrygga.

Mot slutet av vår vistelse firade vi forneldarnas natt ute på Beijarholmen. Vi byggde en brasa av kvistar och grenar vi samlade runt ön. I brasans värme njöt vi av tystnaden och plättar.

Att sedan slutligen packa allt vi ägde då vår tid  var slut kändes vemodigt. Vi hade en underbar vistelse bakom oss och kommer aldrig att glömma tiden på Beijarholmen. Tack SFV för denna upplevelse! 

Anni Ekström med familj

Det var ännu vinter när informationen om Beijarholmsstipendiet droppade in mailboxen. En fantastisk överraskning, då covid-19 fortfarande satte stopp för alla andra sommarplaner. Äntligen något trevligt att berätta för familjen gällande inkommande sommar.

Det blev maj och dags att ta sig mot Beijarholmen. Vi körde till Möviken vid Barösund, och i hamnen väntade Börje med båten, äntligen var vi på väg till Beijarholmen. Ute i skärgården var det soligt men kyligt, då havsvattnet ännu var så kallt då våren varit sval.

I maj hann vi tillbringa två veckoslut på Beijarholmen och bekanta oss med stället och planera inför sommaren.

När sommarlovet började i juni så blev det varmare, sommaren hade börjat. Jag och döttrarna åkte genast första måndagen i juni till Beijarholmen och hälsades välkomna av en havsörn på vägen till holmen.

Vi följde med djur och natur, det fanns mycket spännande att se och uppleva i skärgården. Sjöfåglar och deras läten blev bekanta, vi fick se fåglarna ruva i sina bon och senare hur fågelungarna växte och lärde sig flyga.

Vi såg även flera gånger hararna och hjortarna som lever på Beijarholmen och svanfamiljen hälsade på vid bryggan dagligen.

På veckosluten blev vi flera på holmen, (det gick inte att distansjobba i och med så svag nätförbindelse) så hustru kom med några gäster till Beijarholmen inför veckosluten. Men efter midsommar kunde äntligen alla i familjen vara på Beijarholmen, och släktingar och vänner hälsade på.

Vi njöt oerhört av det härliga sommarvädret! I juni-juli var det främst soligt och 20-28 grader varmt, det regnade endast tre dagar under hela vår vistelse på Beijarholmen. Simma gjorde vi nästan alla dagar (havsvattnet blev 24 grader i juli).

Paddla och båtturer, bada bastu och simma... Och Barösund besöktes många gånger, för där fick man ju köpa glass. Vi fick uppleva Barösund-dagen och se Ekenäs Powerboats då vi åt vid Scola i Barösund. Vi gjorde många utfärder i skärgården allt mellan Ingå hamn och Ekenäs centrum. Vi tog picnic vid bland annat Smörskär och Stora Fagerö.

Vi fiskade ofta och belönades med fin fångst; abborrar, gädda, gös, mörtar och Börje gav oss även ett par gånger sik. Jag fick igen en liten gnista för sportfiske efter många års paus. 

Det blev så supergoda maträtter av färsk fisk, och i vilken fin utsikt vi fick njuta av våra måltider.

Det var härligt att stiga upp och dricka sitt morgonkaffe i dessa fina vyer! Njuta av sommaren i skärgården tillsammans med familjen, och på kvällarna sitta ner och följa med solnedgången. Något som vi kan blicka tillbaka på med gjälde.

Ett stort tack SFV för denna fina möjlighet, det var en underbar sommar 2021 på Beijarholmen. Tusen tack!

Meddelandet kom under en grådaskig sportlovsdag. Det var en härlig hemlighet att hålla fram till den första april, då stipendiet officiellt delades ut. Våren 2020 blev en intensiv historia. Våra två tonåringar studerade hemifrån medan jag undervisade på distans. Vår yngsta, förskolebarnet, var också hemma. Då perioden av distansundervisning förlängdes och situationen på flera plan kändes tung var det fantastiskt att kunna berätta för barnen att vi hade något väldigt trevligt att se fram emot. 

Beijarholmen var under våren vår gemensamma dagdröm. Alla träningar, turneringar, scoutmöten och -evenemang och Stafettkarnevalen var inhiberade, vilket betydde att det skulle vara möjligt för oss alla att åka till Beijarholmen genast den 15 maj. Vi drömde oss ut till havs och det hjälpte oss orka. Vi drömde om fiske, bastubad och frisk luft. Vi drömde om stugliv, en helt “egen” holme och vackra vyer. Vi jobbade oss genom den intensiva perioden av distansundervisning. Mitten av maj närmade sig. Medvetenheten om att höga förväntningar kan innebära besvikelser kröp sig på. En till överraskning kom vi att få innan det var dags - dagen innan vi skulle åka ut till Beijarholmen för första gången återgick vi till närundervisning. Efter en märklig arbetsvecka packade vi ihop oss så fort vi bara kunde och åkte till Möviken där Börje mötte oss.

Ett varmt mottagande fick vi. Den enda som fräste till lite var svanmamman som låg och ruvade sina ägg på båtstranden. Börje, som hade ställt i ordning för sommarvistelse, visade oss runt. Stugan vid stranden var uppvärmd. Ved fanns under stugan, så vi inte behövde till vedlidret i första taget - där låg nämligen storskraken och ruvade. Luften var frisk, vyerna var otroliga och tystnaden var skön. Fel.

Tyst var här egentligen aldrig. Förutom svanen och storskraken trivdes en massa andra fåglar - Beijarholmen är ett riktigt fågelparadis. För oss mindre insatta ornitologer var det mäktigt att se både gråhäger och havsörn flyga förbi,  lyssna till mängden ejdrar, tärnor och måsar. Strandskatans läte kom att bli oss bekant.

Första veckoslutet vandrade vi runt och bekantade oss med stället. Vi var tagna av den vackra holmen -  den gamla skogen, de vackra och karga klipporna med de vindpinade tallarna och alla vackra stenar och de slipade bergsklackarna. De fantastiska vyerna. Fåglarnas oavbrutna sång, de många hararna och de segt ringlande huggormarna invid husknuten välkomnade oss till sin ö. Vi premiärbadade bastun och kastade mangrant vinterpälsen redan innan badbryggan var på plats. Veckosluten i maj tillbringade vi på Beijarholmen. Det var fint att få följa med hur naturen vaknade till liv. Vi fiskade, badade bastu och njöt av ljuset och havet. 

Svanäggen kläcktes och sex små ulliga svanungar simmade runt holmen med sina föräldrar. Den söndagen undrade vi vilken ful ankunge som skulle kläckas ur det sjunde ägget, det som låg kvar i boet efter att de andra simmat iväg för att presentera sig för Börje och Etti.

Besvikelsen över att det sjunde ägget varken blev en svan eller en ful ankunge kom vi över då vi märkte att svanarna trivdes i vår närhet. Under hela vår vistelseperiod på Beijarholmen följde vi med svanfamiljens förehavanden och svanungarnas uppväxt. Men så som det mesta, hade också den här historien sin baksida. Då vi åkte i medlet av juli fanns bara två svanungar kvar. En av ungarnas sista kamp fick vi se på nära håll vid vår brygga.  

Under juni månad bodde familjens yngsta och jag på Beijarholmen. Under våren hade mycket inhiberats och varit osäkert. Men i juni öppnades samhället sakta upp, vilket innebar att vår mellerstas fotbollserie spelades, nu med intensivare tidsintervall. Sommarjobbet vår äldsta fått var osäkert in i det sista, men lägren hon skulle vara ledare på genomfördes. Min man arbetade intensivt. Det här innebar att vi var två som bodde på Beijarholmen och till veckosluten kom resten av familjen ut till holmen, inte sällan med gäster med sig. Det var otroligt roligt att kunna träffa saknade vänner och släktingar efter en lång period av social distansering!

Dagarna på tumanhand med den blivande skoleleven var fyllda av upptäcktsfärder, läsning, pyssel, kojbygge, fiske, spännande diskussioner och simning. Vi förundrades tillsammans över naturen, speciellt fåglarnas liv och följde med fågelungarnas uppväxt (och vissas död).

Veckorna kring midsommar var otroligt varma och stilla - då passade vi på att äta morgonmål och läsa på klipporna.

Mellan varven doppade vi oss och simmade i havsvattnet som var otroligt varmt. En dag tror jag vi kom upp till närmare 20 dopp i havet. Doppa oss i havet var det första vi gjorde på morgonen och det sista vi gjorde innan vi lade oss. Till vår stora sorg hade vi “ärtsoppa” vid bryggan några dagar före midsommar.

Bortsett från de några dagarna den veckan och någon annan stormig morgon i slutet av juni tog jag mig ett morgondopp varenda morgon jag vaknade upp på Beijarholmen. Morgondoppet i denna täta dimma är speciellt minnesvärt.

På Beijarholmen återhämtade jag mig efter läsåret. Jag fick en betydligt bättre dygnsrytm, trots de ljusa försommarnätterna. Jag sov så gott, bortsett från två nätter. En natt vaknade jag av dova knallar och skallrande fönsterrutor. Naturen bjöd mig på ett skådespel vars likhet jag aldrig sett förut. Åskan snurrade på  - stundvis var den riktigt nära, för att försvinna längre bort och åter komma närmare.

Under den varmaste perioden i slutet av juni hade vi gäster på besök och vi hade badat bastu två kvällar i rad. Jag kunde inte sova eftersom det var alldeles för varmt i stugan. Precis innan soluppgången gick jag ut och satte mig för att följa med ett annat av naturens vackra skådespel. Till och med de allra flesta fåglar förstod att respektera soluppgången med tystnad. Den stunden var så fin och jag var egentligen väldigt glad för att jag inte hade kunnat sova.

Midsommaren 2020 kommer vi minnas för alltid. På holmen var vi fem vuxna och sex barn. Vädret var strålande - varmt och soligt och minimalt med vind på midsommarafton. Längst ute på klipporna dukade vi upp ett långbord som pryddes av de härligaste blombuketter.

  Vi badade bastu och doppade oss i havet  och samlades för minnesvärd flagghissning med trumpetfanfar, innan vi dukade upp nypotatis, sill, rökt lax och gravad sik. Siken hade vi fångat på Beijarholmen någon vecka tidigare. 

Stämningen, att sitta vid ett långbord precis vid vattnet, och avnjuta den härligaste fiskmåltid i sällskap av goda vänner, var magisk. Efterrätten avnjöt vi uppe på “utkiksberget” bakom strandstugan. Där satt vi på filtar och åt blåbärspaj och drack kaffe medan solen skapade pastellfärger på himlen. Skratten ljöd vidare.

Veckorna efter midsommar var vi periodvis lite fler på holmen. De äldre barnen kunde vistas lite mera ute i skärgården och med dem deras kompisar. Våra vänner och deras familjer turades om med tonåringarna att bo i gula stugan. En sån otrolig tur att ha tillgång till två stugor! Detsamma gäller båtarna, det var så fint att kunna åka för att söka någon på förmiddagen, men ändå veta att andra hälften kunde komma ut med egen båt.

Börje tipsade oss om att åka till Smörskär, som ligger längst ute i havsbandet. Veckosluten då familjen var samlad gav oss tyvärr inte möjlighet att åka dit. Antingen hade vi blivit alldeles för många i båten eller så var havet inte tillräckligt lugnt. En kväll gjorde vi ett försök, vinden hade mojnat och vid vår strand var det stilla. Vi kom nära, men inte ända ut. Vi valde att inte ta iland eftersom dyningarna, efter ovädret dagarna innan, var onödigt stora. Vackert var det, det öppna havet. 

Vi trivdes alla väldigt bra på Beijarholmen. Det blev hela familjens viloställe. Vi njöt av att vara tillsammans, fiska, diskutera livet, lyssna på naturen och fascineras av de vackra färgerna i solnedgången.

Många var de kvällar som jag satt ensam på en solvarm klippa, längst ute på udden och njöt. Doften av havsstrand blandat med solbränd hud och ljudet av små vågor som slår upp mot berget bildade bakgrundsmusik för fåglarnas orkester. De tre sista veckorna på Beijarholmen höll jag mig borta från den yttersta udden. Orsaken var den lilla fågelungen. En kväll splittrades en strandskatsfamilj med två ungar för att jag ville sitta där på udden. Det oljud som följde var hjärtskärande. Så till den grad obehagligt att jag höll mig borta från min favoritplats (okej, en av dem). Den sista kvällen vi var på holmen bjöd vi Börje och Etti på te och våfflor. Vår yngsta ville absolut visa sin lekplats och “Silja Line” för våra gäster, så vi gick ut på klipporna. Ornitolog Sjöblom gavs tillfälle att  visa strandskatsungen jag så stolt berättat om. Se där ja, en måsunge var det visst. Vilken tur att vi kan lära oss så länge vi lever!

 Diskussioner kring Östersjön och vad vi som individer och familj kunde göra återkom i olika format. De diskussionerna kommer vi garanterat att återkomma till och vi gör vårt bästa för att också i fortsättningen värna om naturen och skärgården. Våra minnen från Beijarholmen återkommer vi också till med jämna mellanrum. Vi minns, vi värnar om dem och är otroligt tacksamma för att vi fick det här stipendiet. Tusen tack!

Anna Sjöblom med familj