Beijarholmsbloggen

De första kvällarna i juni när allt var nytt här på ön satt jag och läste boken Barösund som finns i gröna stugans bokhylla. Jag bläddrade lite mellan olika texter och stannade till vid den som handlar om Hättö naturskyddsområde och Ragnar Kreuger. Jag fastnade säkert för texten eftersom vi dagen innan paddlat tvärs över Olympiafarleden och runt Ormskär som också hör till Hättö naturskyddsområde. 

I boken kunde jag läsa att denna Ragnar Kreuger systematiskt köpt upp flera öar och gjort dem till skyddsområde redan på 1940-talet. Kreugers syn på naturskydd innefattade även utplantering av främmande arter, både växter och djur. Bland djur han hämtat till Hättö nämndes mårdhundar, dovhjortar, fasaner och mufflonfår. Jag blev nyfiken på denna person och googlade vidare, på Wikipedia kunde jag läsa att denna naturvän också haft en samling på 70 000 fågelägg. Det kändes att vår syn på naturskydd kanske inte var helt samma eller kanske tiden bara var en annan då. På den finska Wikipedia-sidan fanns ett helt stycke om mufflonfåren på Hättö. Enligt sidan hade det redan 1939 utplanterats mufflonfår från Danmark till Hättö. Snabb googling vidare skickade mig till denna sida där Juha Laaksonen observerat mufflonfår på Hättö så nyligen som 2015. Då var det slut på googlandet. Kvällen var fin och vindstilla, ut med kanoten och iväg på mufflonjakt. Vi valde att ta den kortaste vägen, norrut runt Beijarholmen och mot Hättö. Vi paddlade en god stund och stannade upp och spanade med kikare in mot Hättö i hopp om att se nåt som skulle påminna om ett får. Det var ganska sent och det höll på att bli mörkt så vi blev tvungna att vända tillbaka utan ett enda mufflonfår i sikte. Men vi såg en utter simma och dyka framför kanoten så helt utan däggdjursobservationer kom vi inte tillbaka till stugan.

Nästa dag tog jag tag i mitt googlande igen. Enligt denna källa hade Ragnar Kreuger också hämtat in tvättbjörnar och kanadagäss till Hättö. Jag hade också tålamod att lyssna på Juha Laaksonens observationer i sin helhet (blev så bråttom ut till kanoten kvällen innan) och enligt det han beskrev hade mufflonfåren vistats i en vik på Hättös södra sida medan vi letat på norrsidan. Ut till båthuset igen, här skulle det observeras mufflonfår. Denna dag blåste det ordentligt så vi valde roddbåten i stället för kanoten. Endera är roddbåten svår att ro eller så är vi ganska värdelösa på att ro, hur som helst blev det en plågsam tur mot södra delarna av Hättö. Det gick inte rakt och vinden tryckte oss mot stenar och klippor hela tiden, men fram kom vi. Inne i viken var det vindstilla och vi kunde sakta flyta fram och spana efter mufflonfår. Denna tur gav havsörn, gråhäger, sångsvan och knölsvan som observationer men inga däggdjur. Vi kunde se att stränderna var betade och funderade på om det varit mufflonfår som ätit gräset eller kanske de rikligt förekommande gässen vi sett i skärgården (grågås, kanadagås och vitkindad gås). Så vi fick ro tillbaka i motvind och fortsätta läsa in oss på mufflonfår. Sakta kom också en misstro krypande, kanske hade alla mufflonfår dött ut och vi jagade nåt som inte längre fanns.

Denna artikel kom att vara avgörande även om den handlar om mufflonfår på ön Säppi. I en bisats nämns att den som vill se mufflonfår ska röra sig tidigt på morgonen eller sent på kvällen, då är sannolikheten som störst att få syn på ett par klövar eller horn. Vi fick vänta några kvällar på att det igen blev vindstilla och lämpligt väder för paddling. När det sedan blev dags att paddla ut tog vi oss ut via YIT:s sommarhus på Hättö (Ragnar Kreuger grundade den Allmänna Ingenjörsbyrån (YIT) och de har ett vad jag antar är en representationsvilla på Hättö). Och där framför representationsvillan stod det tackor med lamm och bräkte missnöjt när de såg oss. Äntligen mufflonfår! Tackorna med lammen i släptåg skyndade snabbt in i skogen och fortsatte med sin ljudliga kritik på väg in bland träden. Vi tog igen sikte på viken på södra sidan av Hättö och där lyckades vi se en flock till med flera tackor och lamm, en del tackor hade tvillingar. Vi paddlade ännu runt hela Hättö men baggar med de fina hornen har vi inte lyckats se än, men de lär leva ensamma och gömmer sig.

På bilden ovan finns det flera mufflonfår, bara att zooma in och beundra.

För den som läser och undrar så får man inte stiga i land på Hättö eller andra öar som hör till naturskyddsområdet utan alla observationer ska göras från havet, därför kan det vara knepigt att få syn på mufflonfåren. Och någon kanske tänker att det skulle ju bara ha varit att fråga en ortsbo om det finns mufflonfår på Hättö och så skulle problemet varit löst. Men mufflonmanin blev just det som gör sommaren och nya platser så speciella: att få följa ett spår, veta lite för lite och låta nyfikenheten styra. Ett sommaräventyr.

Evi

När jag fick samtalet att vår familj blivit vald kunde jag inte tro mina öron, tårarna fyllde mina ögon och tankarna svävade på holmen.

Innan vi åkte ut för första gången var vi i kontakt med Niclas (fastighetsskötaren) som berättade för oss vad som fanns på holmen och hur vi skulle gå till väga. Han var anträffbar när som helst och hjälpte vid behov :)

Vi åkte ut för fösta gången med mina barn Rasmus 20 år, Adelina 12 år och hennes kompis, Adriana 4 år och vår hund Pablo.

Vi landkrabbor hittade på vårt eget språk, som att vi åkte ut på banan (farleden), vi hade som ett landmärke Pingvinholmen :) Barnen såg flamingon och valar, du kan bara tänka dig så vi har skrattat :)

Jag spenderade all tid som bara gick på holmen, hela juli månad och varje veckoslut ända till den sista dagen, jag bestämde mig för att all tid vi kan, så spenderar vi på holmen.

Vi hade bra tur med vädret och firade en "greksik kväll" med grekisk musik, hav, brännande sol och god mat - jag bara älskar mina ungdomar :)

Jag hade vänner på besök nästan varje veckoslut, och såhär efter åt tänkt, så var alla utom en kompis personer som jobbar inom småbarnspedagogik och lärande.

Rasmus tog över den gula villan tillsammans med hans flickvän, och de hade även besök av vänner. Dock spenderade vi alla dagar tillsammans och ungdomarna badade bastu nere hos mig :) Absolut den bästa bastun jag badat i.

Vi lagade mat och spelade spel långt in i natten; sådan samvaro som tyvärr aldrig blir av i stan.

Vi kunde erbjuda sådana erfarenheter och minnen till våra vänner som de annars inte hade aldrig haft möjliget till.

Barnen lekte vattenkrig och slängde varandra i havet :)

Adriana hittade "dinosaurusben" :)

Vi hämtade med oss två sup-bräden som var i aktiv användning hela den tid vi vistades på holmen.

Kvällarna då himlen och vattnet blev ett, var magiska.

Älskade denna utsikt varje morgon :)

Min son Eliot blev super taggad av att fiska :)

Vackra solnedgångar fick vi njuta av.

Vattnet var klart och vi hade besök av flera vackra vänner.

När sommaren gled mot sitt slut kunde det se ut såhär på morgonen.

Jag och min familj vill tacka SFV för denna otroliga möjlighet och alla minnen. Vi älskade holmen och stugorna som de skulle ha varit våra egna. TACK !

-Familjen Hyytiäinen-Xhafa

Tack för en fantastisk vistelse på Beijarholmen!

Vi fick njuta av två underbara månader på Beijarholmen, trots att vädret bjöd på variation med både sol, regn och en hel del blåst. Utsikten från strandklipporna var helt magisk och kommer att stanna kvar i minnet för livet.

Börje levererade som vanligt sina bästa abborrar till holmen, vilket förgyllde många middagar. Vi fick också njuta av båtfärder över blankt vatten, kanotfärder i stilla vikar och ett roligt plättkalas på klipporna i kvällssolen.

Barnbarnen Eva (4 år) och Anna (2 år) fyllde dagarna med skratt, lek och nyfikenhet – underbart att få uppleva Beijarholmen också genom deras ögon. Flera kvällar avslutades med sköna bastubad, och dopp i det friska vattnet, också de sommarens höjdpunkter för både stora och små.

Ett särskilt tack till Niclas, som alltid fanns där med ett leende och en hjälpande hand, ovärderlig på alla sätt.

Och som grädde på moset: på Beijarholmen, med havsbrisen i ryggen och tystnaden som sällskap, skrev jag färdigt den nya läseboken ”Lässtaden för årskurs 1” för förlaget Schildts & Söderströms. En kreativ plats alltså i ordets alla bemärkelser.

På Beijarholmen, bland glittrande hav och solvarma klippor, fick vi verkligen landa och ladda. Naturens närhet var en ständig källa till ro och inspiration. På Beijarholmen hade vi det gott tillsammans med familjen och goda vänner. Vistelserna bjöd på skratt, samtal och fina stunder i naturen.

 

Vi får inte heller glömma snoken Ove, som höll vakt i stenhålan vid strandklipporna och blev något av en oväntad men charmig granne.

I skrivande stund är det mörkt och kallt och en sådan dag längtar vi extra mycket tillbaka till Beijarholmen. Ett stort, stort tack till SFV för att vi fick uppleva denna underbara plats!

Pia Vataja med familj

Jag går igenom sommarens bildgalleri på min telefon och kan inte låta bli att flina åt mig själv. Hur blev det så här mycket på bara några veckor? Hur många foton av öns klippor skulle behövas för att verkligen minnas dem? Hur hade jag tänkt med de oändligt långa naturväktarvideona? Vilken version av framtida Lisa skulle uppskatta den knappt igenkännliga gråhägern i sommarnatten eller den klumpiga humlans patrullerande på strandklippan? Ö-Lisa verkar ha varit fast besluten; inget ska glömmas. 

Och trots att bildmängden och motiven kan kännas lite fåniga nu i höstmörkret, så berättar de kanske något om vad Beijarholmen gjorde med oss som fick spendera tid där. Vi var där, verkligen där. För en gångs skull. Och allt blev så betydelsefullt och speciellt, även humlan och hägern och gässen och dasset. Vi fick stanna upp och bara ta in, och det var helt underbart.

Det var ett förväntansfullt gäng som satte sig i båten från Möviken. Att köra den större båten var för oss den pirrigaste delen av vistelsen, och det var skönt att vår värd Niclas kom emot och körde ut oss den första gången. Sedan fick vi öva i lugn och ro i viken (sorry grannar för allt oväsen!:))

 

Snart efter ankomst hittade barnen sina favoritsysslor; fiska och paddla eller ro. Det kändes lyxigt att ha tillgång till både roddbåt och kanoter och den skyddade viken var perfekt för barnen att öva i.

 

Om man frågar det här barnet så var fisket det roligaste på ön, han kunde hålla på med det i timmar. Fångsten blev rätt blygsam, men entusiasmen höll i ända till slut.

 

Mamman fick också delta i fisket, men främst genom att reda ut trassel. Som tur blev också det ganska meditativt efter en stund.

 

Denna humla i många, långa filmsnuttar. Oklart hur jag tänkte där.

 

Ett barn hade kommit på att ta med sig sin täljkniv, och bra så. Det blev en och annan barkbåt och många mer abstrakta konstverk.

 

Alla tiders lyx med svampskog på bakgården!

 

 

Vår vistelse på Beijarholmen möjliggjorde också för oss att ta emot långvägabesök, vilket vi i vanliga fall bor för trångt för. Det fanns en liten oro i förväg; skulle det kännas trångt och styvt med mycket människor i stugan eller skulle det finnas tillräckligt med plats för alla att hitta lugnet? Skulle vi “slösa bort” dyrbar egentid på att vara värdar?

Min oro visade sig vara obefogad. Stället var perfekt för besök, så stort och luftigt och så mycket att göra, att alla kunde sprida ut sig och sammanstråla enligt egna behov av sällskap. Det skulle kanske till och med ha känts fel att inte dela med sig, när det fanns så mycket plats. Och visst ger det ju också en själv glädje att få bjuda på något så fint åt andra. Den tyska väninnan var såld från första stund och kunde inte sluta sucka över hur tyst det var. Att det finns såna ställen. Att man får ha det så. 

Den spanska familjen kom på sitt första finlandsbesök och det kändes oerhört fint att få bjuda dem på en övistelse. De fick uppleva många första gånger; bada bastu, baka kanelbullar, plocka kantareller och blåbär, köra båt, meta. Vi var stolta värdar och genom våra upprymda gäster kändes programnumren också för oss ännu mer speciella.

 

Bullabak över språkgränserna.

 

Det kvarlämnade pusslet blev en otippad succé. Som bäst var sju huvuden böjda över bordet i djup koncentration.

 

 

Börje från andra sidan viken (inte på bild) kom med en fiskhälsning. Mycket omtänksamt och jättegott!

 

Blåbärspankisar på tyskt vis.

 

Även under regniga dagar var det mysigt att simma. Bara den mesiga mamman höll sig torr.

 

Nu drömmer vi oss tillbaka till de här sommarkvällarna, så obeskrivligt vackra att man bara måste ta en sista tur före solnedgång.

 

 

Ön erbjöd så mycket att göra, att inte ens skärmtid var aktuellt eller efterfrågat. Ingen var uttråkad en enda stund, inte ens när regnet öste ner. Jag visste att det skulle bli trevligt, men att det blev så positivt för oss alla var över alla förväntningar.

Jag är tacksam över att vi fick uppleva de här stunderna på Beijarholmen, och vi kommer alla att bära dem med oss. 

Ett varmt och ödmjukt tack till SFV för upplevelsen. Tack också till den trevliga fastighetsskötaren Niclas för all hjälp!

 

 

En sjöman älskar havets våg
och lärare med
När stormen piskar bastuns dörr
och lärare med

Farväl, farväl, förtjusande ö
Kanske vi ses igen 

Naturen inspirerar oss 
men inte den trut
Strandskatans unge fick sitt slut
hör havsörnens tjut 

Farväl, farväl, förtjusande ö
Kanske vi ses igen 

En strandäng står på klippan najs
vid vågornas brus
Gödslad utav gässens bajs
i aftonens ljus 

Farväl, farväl, förtjusande ö
kanske vi ses igen

Vid niotiden fisk man får
om havet är still
Med kokt potatis på bordet står
abborre och sill
 

Farväl, farväl, förtjusande ö
kanske vi ses igen

En ljuv semester hade vi
hör vågornas brus
Med lycka och vemod åker vi
hör vindarnas sus
 

Farväl, farväl, förtjusande ö
Kanske vi ses igen

Vi är så tacksamma och nöjda med vår vistelse här på Beijarholmen. Vi har blivit så många upplevelser rikare och det är något vi är lyckliga över. Att få somna till vågornas ljud och fåglarnas läten och vakna upp till bländande solsken och slöa dyningar på havet är verkligen något man njuter av på semestern. Dagarna här har flutit in i varandra, veckodagarna tappat sin betydelse och hjärnan har fått helt nya saker att fundera på, eller ibland inget alls att fundera på. Ibland har det också utspelat sig naturdrama i viken, revirdispyter mellan svanen och gässen, tragedin med strandskatornas unge och Snorre snoks förehavanden vid vattenbrynet. Det har varit fina fiskestunder och helt enkelt lugna dagar på de varma och soliga rundhällarna. Det kommer att kännas vemodigt men samtidigt lyckligt att lämna holmen tack vare alla fina minnen och upplevelser, men den tiden kommer senare. Just nu njuter vi och tar vara på varje sekund.

Tusen tack till SFV som gav oss ett sommarminne som vi aldrig kommer att glömma och till Niclas för att han sett till att omständigheterna var klanderfria.